2.2 Fördröjda transfusionsreaktioner

2.2.1 Fördröjda hemolytiska transfusionsreaktioner

Fördröjda hemolytiska transfusionsreaktioner [10] uppträder mer än 24 timmar efter transfusion hos patienter som har blivit alloimmuniserade vid tidigare blodtransfusion eller graviditet. Alloantikroppsnivåerna är för låga för att kunna upptäckas vid förenlighetsprövningen, men stiger snabbt efter reexponering med det oförenliga antigenet vid erytrocyttransfusion.

Transfusion av antigen-positiva erytrocyter orsakar en boostring av patientens antikroppstiter vilket kan leda till hemolys av de transfunderade cellerna. Hemolysen kan diagnosticeras 2-3 veckor efter transfusion. Symtomen inkluderar sjunkande hemoglobinnivåer (eller utebliven respons till transfusion), ikterus, feber, ibland hemoglobinuri eller njursvikt. Fördröjda hemolyser är ofta förbisedd, speciellt om patienten har blivit utskriven från vårdavdelningen.

Behandling är vanligtvis stödjande och ibland är ytterligare transfusioner nödvändiga.

Angående utredning och svarsrutiner vid inträffad reaktion hänvisas till handbokskapitel Immunhematologi 

Antal rapporterade fall i BIS 2019: 0. Antal rapporterade fall i SHOT: 23 (1,00/100 000) [3].

  • Kontrollera hur många inkompatibla enheter som transfunderats. Uppmana behandlande läkare att följa hemolysprover, viktigt om >2 inkompatibla enheter givits

2.2.2 Transfusionsrelaterad graft-versus-host-sjukdom

Denna sällsynta och nästan alltid letala komplikationen orsakas av lymfocyter i en blodkomponent. Dessa lymfocyter förblir vitala och funktionella i patienten och kan därmed initierar ett immunförsvar mot patientens egna celler. Riskgruppen är patienter med nedsatt cellmedierad immunitet, exempelvis foster vid intrauterina transfusioner, eller immunsupprimerade patienter, som vid allogen stamcellstransplantation. Konventionell kombinationskemoterapi för cancer utgör ingen risk för TA-GvHD med undantag för behandling med fludarabine (Fludara).

Det är viktigt att bestråla alla erytrocyt- och trombocytenheter till riskpatienter för att förebygga TA-GvHD. Patogenreducerade trombocyter behöver ej bestrålas.

  • TA-GvHD är svårdiagnostiserat. Vid misstanke ska kontakt tas med universitetssjukhus. Utredning omfattar chimärismanalys och ev. hudbiopsi

2.2.3 Posttransfusions purpura

Hos berörda patienter sjunker trombocyterna vilket kan leda till blödningar 5 till 12 dagar efter transfusion av erytrocyter. Patienterna är vanligen kvinnor som har blivit  immuniserade mot ett trombocytantigen under en graviditet. Vid PTP sker en övergående autoimmun reaktion med brett reagerande trombocytantikroppar som försvinner igen efter några veckor samtidigt som trombocytkoncentrationen gradvis normaliseras.

Transfusion av trombocyter är vanligtvis ineffektivt men kan bli nödvändigt vid livshotande blödning. De flesta patienter svarar omgående på behandling med intravenöst immunoglobulin (IVIg).

  • Vid misstanke på PTP ska analys av trombocytspecifika antikroppar (HPA-antikroppar) utföras
  • Profylaktiska trombocyttransfusioner under den akuta episoden är inte indicerat eftersom även transfunderade trombocyter konsumeras. Behandling är hög dos IVIg eller plasmabyte för de patienter som inte svarar på IVIg
  • Vid transfusionsbehov efter avslutad PTP episod bör man diskutera val av komponent med en specialist i transfusionsmedicin