IMMUNHEMATOLOGI

Blodgruppering, antikroppsundersökning samt DAT

Författare: Helena Lindblom, Magnus Nordström, Cecilia Pardi, Jill Storry, Isabella Visuri och Aseel Alshamari

Publicerad: 2026-04-09

1. Blodgruppering

1.1 Definition

Blodgruppering innebär bestämning av:

• ABO-antigen och ABO-antikroppar (plasmagruppering)
• RhD-antigen
• Förekomst av irreguljära erytrocytantikroppar (antikroppsscreening)

Undantag: Vid akutgruppering samt vid blodgruppering av nyfödd behöver plasmagruppering och antikroppsscreening ej utföras.

Blodgruppering utförs:

• Inför blodtransfusion i syfte att kunna välja blodgruppsförenliga blodenheter.
• Vid graviditet för RhD-bestämning, för att kunna ge RhD-profylax till de kvinnor som blodgrupperats RhD-negativa, samt för att undersöka förekomst av erytrocytantikroppar som kan ha betydelse för fostret.
• På nyfödda för att bestämma RhD-typ, inför ställningstagande till RhD-profylax till modern eller vid misstanke om hemolytisk sjukdom hos barnet.

1.2 Direkt och indirekt agglutination

ABO- och RhD-gruppering utförs med direkt agglutination. För antigenbestämning används monoklonala reagens av IgM-klass. För att påvisa svaga uttryck av RhD-antigen, till exempel hos RhD-negativa blodgivare, kan metod med indirekt agglutination (IAT) krävas. Reagenset ska då vara av IgG-klass. Oftast används en blandning av kloner av IgM- och IgG-klass (s.k. blend-reagens). Antikroppsscreening ska utföras med indirekt agglutination. Metodanvisningar godkända av specialist i transfusionsmedicin ska följas.

2. Metoder ABO- och RhD-gruppering

2.1 Automatiserade metoder

För patient- och mödravårdsprov gäller:

• Provets erytrocyter ska testas med minst ett anti-A- och ett anti-B-reagens.
• Anti-B-reagenset ska inte reagera med förvärvat B.
• RhD-gruppering ska utföras med minst ett anti-D-reagens som innehåller anti-D av IgM-klass. RhD kategori VI (D^VI) ska inte påvisas.
• Plasmagruppering ska utföras mot A₁ och B testerytrocyter. För blodgivarprov och prov från spädbarn, se §3 nedan: Blodgruppering och bedömning i speciella fall.

2.2 Manuella metoder

Vid manuell blodgruppering gäller:

• Två olika reagens av vardera anti-A samt anti-B ska användas.
• Anti-B-reagenset ska inte reagera med förvärvat B.
• RhD-gruppering ska utföras med två olika anti-D reagens som innehåller anti-D av IgM klass. RhD kategori VI (D^VI) ska inte påvisas.
• Plasmagruppering ska utföras mot A₁ och B testerytrocyter.
• Rutinen ska vara noggrant beskriven så att risk för sammanblandning av prov minimeras. Vid gruppering i serie eller om fler än ett prov hanteras samtidigt ska laborationen utföras av två personer med tydlig ansvarsfördelning. Vid ensamarbete får endast ett prov i taget undersökas.

3. Blodgruppering och bedömning i speciella fall

3.1 Blodgivargruppering

Vid blodgruppering av blodgivare tillkommer ytterligare krav jämfört med blodgruppering av patienter och prov från mödravården. Principiellt är det viktigt att påvisa svaga A-antigen, svaga RhD-antigen och RhD kategori VI (D^VI).

Använt anti-D-reagens ska påvisa RhD kategori VI (D^VI). Svagt RhD-uttryck ska påvisas, vanligen genom att utföra RhD-bestämning med IAT på alla RhD-negativa blodgivare.

3.2 Kontrollgruppering av tappad blodenhet

Kontrollgrupperingar av tappade blodenheter ska göras med ett reagens vardera av anti-A, anti-B och anti-D vid varje tappning. Resultatet ska kontrolleras mot tidigare resultat av blodgruppering på blodgivaren. Om kontrollgrupperingen utfaller negativt med använt anti-D, och svagt RhD-uttryck tidigare är påvisat med IAT, kan kontrollgrupperingen manuellt ändras till positiv utan att bekräftas med ny RhD-bestämning med IAT vid varje tillfälle.

3.3 Blodgruppering av barn <6 månader

Blodgruppering av barn <6 månader, utförs för att bestämma RhD-grupp inför ställningstagande till RhD-profylax till modern postpartum, vid frågeställning immunisering, hyperbilirubinemi eller inför eventuell blodtransfusion. Blodgrupperingen består enbart av antigenbestämning och utförs med minst ett reagens vardera av anti-A, anti-B och anti-D. DAT kan ingå i blodgrupperingen, för att påvisa om IgG finns bundet på barnets erytrocyter. Positiv DAT bör följas upp med kontroll av moderns ABO-grupp och vid behov förnyad antikroppsunderökning, alternativt kan BAS-test utföras på barnet.

Navelsträngsprov eller kapillärt prov bör vara taget i ett EDTA-rör eller citratrör. Man bör vara restriktiv med upprepade blodgrupperingar på ett nyfött barn, då provtagning kan orsaka blodbrist hos ett barn med liten blodvolym.

3.4 Transplantation av hematopoetiska stamceller

• Hur blodgrupp registreras i bloddatasystemet vid byte av blodgrupp efter transplantation av hematopoetiska stamceller.
• Val av blodgrupp på blodenheter vid blodtransfusion.
• Informationsutbyte mellan klinik och transfusionsmedicin om att patienten har behandlats med transplantation av hematopoetiska stamceller.

4. Oklara blodgrupperingsresultat

4.1 Generella åtgärder

Avvikande resultat vid ABO- och/eller RhD-gruppering gör att resultatet inte kan tolkas. Dokumenterad rutin ska finnas för hur avvikande ABO- och RhD- grupp ska utredas. Avvikelsen kan utgöras av blandbild, svag/negativ reaktion eller oförväntad extrareaktion.

För hantering av oklar eller avvikande ABO-/RhD-grupp i en akut situation ska dokumenterad rutin finnas, inklusive svarsrutin och val av blodgrupp på de blodenheter som lämnas ut.

Vid oklart/avvikande resultat ska alltid kontroll göras av:

• Anamnestiska uppgifter som transfusions- respektive transplantationshistorik, tidigare resultat och andra kliniska uppgifter
• Provets beskaffenhet (hemolys, spontanagglutination, lipemi)
• Att provförväxling inte har skett
• Att reagens och testerytrocyter fungerar enligt definierade krav

4.2 ABO-gruppering

4.2.1 Avvikelser vid antigengruppering

Förväntat positiv reaktion blir svag eller negativ:

Orsaker: Svagt uttryckt antigen, svaga undergrupper, låg ålder (barn upp till 1 år) eller vissa, särskilt hematologiska, sjukdomar.

Åtgärd: Utredning på regionblodcentral.

Reaktion med blandbild:

Orsaker: Transfusion, stamcellstransplantation, vissa undergrupper, chimärism

Åtgärder: Kontrollera särskilt transfusions- respektive transplantationshistorik.

Förväntat negativ reaktion blir positiv:

Orsaker: Polyagglutination (enbart aktuellt vid användning av polyklonala reagens), starkt positiv DAT, starka köldagglutininer, myntrullebildning.

Åtgärder: Tvätta erytrocyterna upprepade gånger med 37 ^oC fysiologisk koksaltlösning och upprepa.

4.2.2 Avvikelser vid plasmagruppering

Förväntat positiv reaktion blir svag eller negativ:

Orsaker: Svagt uttryckt antigen, svaga undergrupper, låg ålder (barn upp till 1 år) eller vissa, särskilt hematologiska, sjukdomar.

Åtgärd: Utredning på regionblodcentral.

Reaktion med blandbild:

Orsaker: Transfusion, stamcellstransplantation, vissa undergrupper, chimärism

Åtgärder: Kontrollera särskilt transfusions- respektive transplantationshistorik.

Förväntat negativ reaktion blir positiv:

Orsaker: Polyagglutination (enbart aktuellt vid användning av polyklonala reagens), starkt positiv DAT, starka köldagglutininer, myntrullebildning.

Åtgärder: Tvätta erytrocyterna upprepade gånger med 37 ^oC fysiologisk koksaltlösning och upprepa.

4.2.3 Åtgärder vid kvarstående oklara reaktioner

Prov där ABO-gruppen trots vidtagna åtgärder enligt ovan inte kan bestämmas bör sändas till regionblodcentral för utredning. Ett nytaget prov bör då alltid skickas.

Rutiner för hur oklara resultat ska registreras i bloddatasystemet ska finnas.

4.3 RhD-gruppering

4.3.1 Avvikelser vid RhD-gruppering

Förväntat negativ reaktion blir positiv: prov från samma individ har tidigare utfallit som RhD-negativ eller Rh-kontrollreagens ger positiv reaktion:

Orsaker: Positiv DAT, polyagglutination (enbart aktuellt vid användning av polyklonala reagens). Reagens och teknik med högre sensitivitet än vid tidigare gruppering kan ha använts.

Åtgärder: Vid positiv DAT eller polyagglutination, tvätta erytrocyterna upprepade gånger med 37 °C fysiologisk koksaltlösning och upprepa.

Reaktion med blandbild:

Orsaker: Transfusion, transplantation, myeloproliferativ sjukdom, chimärism.

Åtgärder: Kontrollera särskilt transfusions- och transplantationshistorik. Utredning på regionblodcentral.

Oväntat svag eller negativ reaktion:

Orsaker: Svagt RhD-uttryck alternativt partiellt D-uttryck (kategori).

Åtgärder: Utför RhD-gruppering med IAT-metod.

4.3.2 Åtgärder vid kvarstående oklara reaktioner

Prov där RhD-gruppen trots vidtagna åtgärder enligt ovan inte kan bestämmas bör sändas till regionblodcentral för utredning. Ett nytaget prov bör då alltid skickas.

Rutiner för hur oklara resultat ska registreras i bloddatasystemet ska finnas.

5. Erytrocytantikroppsscreening och -identifiering

5.1 Syfte

Identifiering av erytrocytantikroppar utförs för att kunna bedöma om antikroppen har klinisk betydelse vid transfusion, transplantation och/eller kan orsaka hemolytisk sjukdom hos foster och nyfödd (HDFN) samt för att undvika motsvarande antigen vid MG-test inför erytrocyttransfusion. För rekommendationer om screening under graviditet, se nationella riktlinjer från Arbets- och Referensgruppen för Perinatologi, Svensk Förening För Obstetrik Och Gynekologi ARG rapport Graviditetsimmunisering.

5.2 Erytrocytantikroppsscreening

• Antikroppsscreening kan utföras automatiserat eller manuellt. Oftast används mikrokolonnsystem alternativt mikrotiterplattor med IAT, antingen med anti-IgG-reagens eller AHG (anti-IgG + anti-C3d). Dessa metoder har generellt högre känslighet än antikroppsscreening i rör med IAT/LISS. Den metod som används ska vara validerad, med dokumenterad sensitivitet och specificitet. Kliniskt relevanta erytrocytantikroppar ska påvisas.
• Testerytrocyter ska väljas enligt fastställda kriterier, se Bakgrund och principer, Tabell: Minimikrav på testerytrocyter för antikroppsscreening.

5.3 Erytrocytantikroppsidentifiering

Identifiering utförs vanligen vid:

• Positiv erytrocytantikroppsscreening
• Positiv/avvikande förenlighetsprövning (t.ex. om erytrocytantikroppsscreening inte ger förväntat resultat)
• Avvikande reaktionsmönster vid blodgruppering
• Misstanke om hemolytisk transfusionsreaktion
• Misstanke om HDFN

5.3.1 Principer

En antikroppsspecificitet bestäms genom att reaktioner mot testerytrocyter i en panel ger ett mönster, som sedan tolkas.

• För att med acceptabel sannolikhet kunna identifiera en erytrocytantikropp krävs reaktivitet med minst 3 antigenpositiva testerytrocyter och negativt resultat med minst 3 antigennegativa testerytrocyter för respektive erytrocytantikropp. Detta ger ett rimligt sannolikhetsvärde (P = 0.05) att antikroppsspecificiteten är korrekt.
• För att en alloantikropp ska fastställas ska individen sakna motsvarande antigen (se §6: Bestämning av andra erytrocytantigen, och §9: Genomisk typning).
• Vid antikroppsidentifiering ska en panel av testerytrocyter alltid analyseras med IAT, minst motsvarande känsligheten hos IAT/LISS; användande av anti-IgG och AHG är likvärdigt.
• Övriga tekniker som kan vara värdefulla vid antikroppsidentifiering alternativt uteslutande av antikropp är t ex IAT/PEG, IAT/enzym, neutralisering av antikropp, inkubering vid 4-20 ºC, se Bakgrund och principer, Tabell: Övriga tekniker vid antikroppsidentifiering samt även Tabell nedan: Effekt av olika enzymer och DTT-behandling på blodgruppssystem och vissa högfrekventa antigen.
• En serologisk teknik är tillräcklig när endast en erytrocytantikroppsspecificitet föreligger.
• Antikroppar mot C^w och Kp^a bör uteslutas i prover från gravida kvinnor.

Se även Tabell: Översikt av alla blodgruppssystem.

6. Bestämning av andra erytrocytantigen

6.1 Syfte

Bestämning av andra erytrocytantigen (fenotypning) än A, B och RhD utförs på prov från blodgivare/blodenheter, samt på patientprov då antikroppar påvisats eller misstänks. Undersökning av det antitetiska antigenet kan ge värdefull information. Fenotypning utförs även profylaktiskt på patientprov då regelbundna transfusioner förväntas och risken för immunisering är ökad, vanligen vid kongenitala hematologiska sjukdomar som talassemi och sicklecellanemi. Fenotypning ingår dessutom ofta i pretransplantationsutredning och utförs eventuellt på barnafadern vid graviditetsimmunisering. Patienten bör för tillförlitligt resultat inte ha fått blodtransfusion under de senaste 3 månaderna.

6.2 Automatiserade metoder

• Vid fenotypning av blodgivare med automatiserad metod är det tillräckligt med fenotypning med ett reagens vid ett tillfälle. Resultatet ska överföras automatiskt till bloddatasystemet. Direkt agglutinationsteknik med monoklonala reagens bör användas då det är möjligt. Automatiserad fenotypning utförs vanligen med mikrokolonnsystem eller på mikrotiterplattor.
• Fenotypning av patienter med automatiserad metod utförs för att konfirmera avsaknad av motsvarande antigen vid påvisade antikroppar eller för att profylaktiskt kunna ge fenotyplika erytrocyttransfusioner.

6.3 Manuella metoder

• Vid fenotypning av blodgivare med manuell metod är det tillräckligt med fenotypning med ett reagens vid ett tillfälle om mikrokolonn med av tillverkaren tillsatt reagens används. Om reagens tillsätts manuellt i mikrokolonn, mikrotiterplatta eller rör, bör två fenotypningar vid två olika tillfällen alternativt två fenotypningar med två olika reagens utföras.
• Fenotypning av patienter med manuell metod utförs för att konfirmera avsaknad av motsvarande antigen vid påvisade antikroppar eller för att profylaktiskt kunna ge fenotyplika erytrocyttransfusioner.

6.4 Åtgärder vid oklara resultat och avvikelser

Oklara resultat kan utgöras av blandbild, svaga reaktioner eller avvikelse från ett tidigare fenotypningsresultat.

6.4.1 Vid oklar/avvikande fenotypning

En kontroll ska alltid göras av:

• Anamnestiska uppgifter som transfusions- respektive transplantationshistorik, tidigare resultat och andra kliniska uppgifter
• Provets beskaffenhet (hemolys, spontanagglutination, lipemi)
• Att provförväxling inte har skett
• Att reagens och testerytrocyter fungerar enligt definierade krav

Förväntat negativ reaktion blir positiv: prov från samma individ har tidigare fenotypats som negativ för motsvarande antigen:

Orsaker: Positiv DAT, polyagglutination (enbart aktuellt vid användning av polyklonala reagens). Reagens och teknik med högre sensitivitet än vid tidigare gruppering kan ha använts.

Åtgärder: Vid positiv DAT eller polyagglutination, tvätta erytrocyterna upprepade gånger med 37 °C fysiologisk koksaltlösning och upprepa.

Reaktion med blandbild:

Orsaker: Transfusion, transplantation, myeloproliferativ sjukdom, chimärism.

Åtgärder: Kontrollera särskilt transfusions- och transplantationshistorik. Utredning på regionblodcentral.

Oväntat svag eller negativ reaktion:

Orsaker: Svagt antigenuttryck.

Åtgärder: Utredning på regionblodcentral.

Då positiv reaktion vid fenotypning med IAT-metod erhålls ska DAT utföras och beaktas vid tolkningen. Vid fenotypning av blodgivare är detta inte obligatoriskt.

Prov där fenotypen trots vidtagna åtgärder enligt ovan inte kan bestämmas bör sändas till regionblodcentral för utredning. Ett nytaget prov bör då alltid skickas.

7. Kvantifiering av erytrocytantikroppar

7.1 Syfte

Kvantifiering utförs för att bestämma mängden erytrocytantikroppar mot ett visst antigen, vanligen vid:

• Graviditetsimmunisering
• ABO-oförenlig transplantation, blodstamceller/solida organ
• Bestämning av koncentration anti-A och anti-B hos blodgivare

7.2 Semikvantitativ titerbestämning

7.2.1 Principer

• Plasma späds i en geometrisk spädningsserie eller i en singelspädning och analys utförs för:
  • erytrocytantikroppar av IgG-typ med IAT/LISS-teknik med mikrokolonn- eller rörteknik.
  • erytrocytantikroppar av IgM-typ med mikrokolonnteknik utan tillsats av antikroppar (s.k. neutralkort/kassett) eller rörteknik.
• Dokumenterade rutiner ska finnas för avläsning och tolkning av antikroppstitrar. Titern anges som det sista spädningssteget som ger en tydligt positiv reaktion (ex. spädning 1/32 ger titer 32). Hur en tydligt positiv reaktion definieras ska framgå av den lokala instruktionen.
• Vid kvantifiering av erytrocytantikroppar i samband med graviditetsimmunisering, rekommenderas att uppföljningsintervall enligt nationella riktlinjer från Arbets- och Referensgruppen för Perinatologi, Svensk Förening För Obstetrik Och Gynekologi tillämpas. Se ARG rapport Graviditetsimmunisering.
• När en erytrocytantikroppstiter följs upp under en graviditet ska om möjligt testerytrocyter från samma givare användas. Testerytrocyterna bör vara hemi-/heterozygot för antigenet.
• Förnyad erytrocytantikroppsidentifiering med panel ska utföras minst en gång i intervallet graviditetsvecka 25-28 samt i graviditetsvecka 35.
• Rutiner för handläggning avseende provtagningsintervall, undersökningsförfarande och svarsrutiner ska förankras med behandlande kliniker på respektive sjukhus.
• För titerbestämning vid ABO-oförenliga organtransplantationer används donatorns erytrocyter eller utvalda testerytrocyter.

8. Direkt antiglobulintest (DAT)

8.1 Syfte

DAT utförs för att påvisa eventuella erytrocytantikroppar och/eller komplement som bundit till individens blodkroppar in vivo.

Undersökningen utförs vanligen vid:

• Utredning av misstänkt autoimmun hemolytisk anemi.
• Blodgruppering på spädbarn/misstanke om HDFN, se §3: Blodgruppering och bedömning i speciella fall.
• ABO-oförenlig transplantation, stamceller/organ.
• Transfusionsreaktion.

8.2 Princip och utförande

DAT kan utföras automatiserat eller manuellt, vanligen används mikrokolonnteknik med kort/kassett som innehåller bredspektrigt AHG (anti-IgG + anti-C3d). Vid positivt utfall med AHG utförs DAT med monospecifika reagens. Alternativt utförs analysen direkt med monospecifika reagens, anti-IgG och anti-C3d. För korrekt bedömning av positiv DAT ska autologkontroll utföras. Kontrollbrunn (Ctl) finns i mikrokolonnkort.

En utvidgad DAT, där till exempel anti-IgA, -IgM, och ytterligare komplementfaktorer ingår kan utföras vid specifika frågeställningar.

8.3 Svarsrutin

• Det ska vara dokumenterat hur man graderar och tolkar resultat (se Bakgrund och principer, §3.3 Avläsning).
• Om en alternativ gradering används (t. e.x svagt positivt, positivt etc.) ska det vara dokumenterat vilket värde enligt ovan som ligger till grund för respektive klassning.
• Det ska finnas dokumenterad rutin om hur en positiv DAT ska hanteras.

9. Genomisk typning

9.1 Princip

Genomisk typning kan ersätta fenotypning i olika situationer. Det finns möjligheter att typa genomiskt på ett mycket mer storskaligt sätt vilket kan vara till nytta när antigen-negativt blod till patienter med flera antikroppar krävs. Indikation för genomisk typning föreligger också när serologisk typning av blodgivare och patienter ger oklara resultat med misstanke om svaga antigen eller varianter (inom ABO, RHD, RHCE, JK, FY) eller då reagens för serologisk typning saknas.

Ökande tillgänglighet ger stöd för fler indikationer:

• Patienter som är multitransfunderade och därför inte kan typas serologiskt och som har en fördel av matchade erytrocyttransfusioner, t.ex. vid sicklecellanemi, talassemi och andra tillstånd med kroniskt transfusionsbehov, patienter som behandlas med monoklonala antikroppar som kan påverka immunhematologiska undersökningar.
• Patienter som inte kan typas serologiskt med indirekt agglutination på grund av en positiv DAT.
• Patienter från populationer där man kan förvänta ovanliga fenotyper/genotyper.
• Blodgivare med ovanliga fenotyper vid serologisk typning.
• Testcellsgivare när man har behov av utökad antigentypning och bestämning av homo-, hemi- och heterozygoti.
• Fetal RHD-bestämning från cellfritt DNA i perifert blod från RhD-negativa gravida.
• Fetal RHD, RHCE eller KEL genotyp (i perifert blod från den gravida kvinnan) vid maternell immunisering mot motsvarande antigen.
• Fetal genotyp vid maternell immunisering inom FY, JK och eventuella andra kliniskt betydelsefulla system (prov från amniocentes eller chorionvillibiopsi).

9.2 Material och metoder

I vanliga fall, extraheras DNA/RNA från antikoagulerade blodprover (helblod eller plasma). I situationer när det är svårt att få blodprover, t.ex. från patienter med dålig venös kärltillgång eller små barn, kan epitelceller (kindskrap eller urinsediment) användas som DNA-källa. Amniocentes- och chorionvilli-material kan även användas för att bestämma fetal genotyp i sällsynta fall.

CE-märkta reagens och kit för genotypningsanalyser samt fetal RHD-bestämning bör användas. För indikationer där CE-märkta reagens inte finns, ska lokalt utvecklade analyser vara validerade och dokumenterade.

De genomiska undersökningarna utförs vid ett fåtal universitetslaboratorier i Sverige. Inför beställning av genomisk typning ger respektive laboratorium anvisningar om hur prov eller preparerat DNA ska hanteras och skickas.

Nationellt referenslaboratorium för genomisk typning i Sverige är Klinisk immunologi och transfusionsmedicin, Lund. Internationella referenslaboratorier kan anlitas för specialundersökningar som inte utförs nationellt.

Bilagor

Tabell 1. Effekt av olika enzymer och DTT-behandling på blodgruppssystem och vissa högfrekventa antigen

Tabell 2. Översikt av alla blodgruppssystem samt immunglobulinklass och klinisk betydelse av antikroppar som oftast ses på ett transfusionsmedicinskt laboratorium