Grundläggande krav för ledning, kvalitet, organisation och personal finns beskrivet i Stöd och krav. För personal som arbetar med blodgivning gäller särskilt:
Grundläggande krav för lokaler finns beskrivet i Stöd och krav. För lokaler där blodgivning sker gäller särskilt de krav som definieras nedan.
Utrymmen dit blodgivare har tillträde ska vara skilda från andra lokaler.
Lokalerna för olika arbetsmoment såsom givning, framställning av blodkomponenter, kontroll och förvaring ska vara anpassade till verksamheten och utformade så att arbetet kan utföras i en logisk följd för att minimera riskerna för misstag och kontaminering.
Arbetsplatser för blodgivning ska vara utformade så att arbetet kan utföras med tillfredsställande säkerhet för såväl blodgivare som personal. Risk för förväxling av material och dokument, till exempel mellan olika blodgivare, får inte föreligga.
I mobil enhet ska samtliga funktioner som behövs vid blodgivning finnas.
Mottagande ska kunna ske på ett sätt som medger sekretesskydd för blodgivaren.
Blodgivaren ska kunna besvara hälsodeklarationen enskilt och kunna göra det insynsskyddat.
Personalen ska kunna övervaka uppehållsrum för blodgivare för snabbt omhändertagande av givare som mår dåligt.
Enklare förtäring och dryck bör erbjudas. Vid tillagning, förvaring och servering ska gällande livsmedelshygieniska föreskrifter följas.
Det ska finnas ett utrymme där personliga intervjuer och samtal kan äga rum enskilt och ostört med en person som vill ge blod för att bedöma om hen kan godkännas för blodgivning. Samma lokal kan också användas för provtagning och vila.
Lokalen bör vara belägen nära reception och blodgivningslokal så ytterligare personal lätt kan tillkallas, men ska vara avskild från blodcentralens utrymmen för framställning av blodkomponenter.
Lokalen för blodtappning ska vara utformad för säker givning.
Det ska finnas tillgång till lämplig utrustning för initial behandling av blodgivare som drabbas av biverkningar vid blodtappning.
Stolarna eller britsarna för blodgivning ska vara ändamålsenliga och utformade med tanke på blodgivarnas säkerhet och bekvämlighet, samt vara förenliga med ergonomiskt arbete för personalen.
Temperaturen i lokalen för blodgivning bör vara 20–24 grader C.
I tappningslokalen ska finnas dokumenterad rutin för att påkalla hjälp vid hjärtstopp eller annan allvarlig reaktion.
Lokalernas utformning och utrustning ska medge effektiv städning.
Dokumenterad rutin för städning och rengöring ska finnas. Rengöring och underhåll av lokalerna ska dokumenteras.
Vid leverans av plasma för läkemedelstillverkning ska bakteriologiska miljökontroller utföras regelbundet och uppfylla krav enligt Läkemedelsverkets föreskrifter om blodverksamhet.
Sopor tas omhand enligt lokal rutin för avfallshantering. Stickande eller skärande material, till exempel använda kanyler, läggs i därför avsedd behållare och behandlas som riskmaterial.
Lokala rutiner ska följas vid stickskada och blodstänk.
Engångsskyddshandskar ska användas om händerna riskerar att komma i kontakt med kroppsvätskor.
Det ska finnas dokumenterade rutiner för hygien och arbetarskydd utformade i enlighet med Socialstyrelsens föreskrifter, Arbetsmiljölagen och Arbetsmiljöverkets föreskrifter.
Grundläggande krav för utrustning och material, och verifiering innan deras användande, finns beskrivet i Stöd och krav. För utrustning som används vid blodgivning ska följande iakttas.
Utrustning ska valideras, kalibreras och underhållas med hänsyn tagen till den blodverksamhet som bedrivs. Bruksanvisningar ska finnas tillgängliga och relevant dokumentation ska arkiveras.
Loggböcker eller motsvarande ska användas för dokumentation där datum och ansvarig person anges.
Dokumenterad rutin för rengöring och underhåll av utrustning ska finnas.
Avvikelser avseende utrustning ska dokumenteras, utredas och rapporteras i syfte att liknande händelser och tillbud ska kunna undvikas.
Vid leverans av plasma för läkemedelstillverkning ska utrustning och material uppfylla kraven för medicintekniska produkter i Läkemedelsverkets föreskrifter.
Funktionskrav:
Kontroll av att samtliga blodvaggor ger signal eller stänger av blodflödet vid inställd vikt eller volym bör ske minst en gång per månad. 450 mL blod väger i medeltal 472 gram. Avvikelse från inställd vikt bör inte överskrida 5 gram. Om en vagga är försedd med funktion för att ange tappningstid bör kontroll av tiden ske minst en gång per år.
Övervakning av att Hb-mätare ger korrekt värde ska utföras genom regelbunden kontroll och deltagande i kontrollprogram.
Slangsvets ska rengöras vid behov och minst en gång per månad.
Sax får inte användas för att hantera slangar för blodpåsar. Om möjligt används påssystemets slangklämmor respektive slangsvetsar. Plastpeanger kan användas och bör kontrolleras regelbundet så att de inte riskerar att skada påssetets slangar.
För att klippa förband ska avsedd sax användas.
Om plastpeang, sax eller rulltång används ska rengöring och underhåll genomföras enligt dokumenterad rutin.
Blodtrycksmätare ska kontrolleras avseende funktion minst en gång per år.
De system med sterila blodpåsar som används för insamling och framställning av blod och blodkomponenter ska vara CE-märkta. Certifikat från leverantör kan efterfrågas av plasmafraktionerare.
En blodpåses satsnummer (batch nr/lot nr) ska kunna spåras till varje blodenhet.
Blodcentralen ska noga kontrollera de uppackade påssystemen, framför allt med avseende på läckage. Eventuella fel i påssystemet ska reklameras till leverantören.
Vid uppackning av kartong/ ytterförpackning ska:
Då förpackningar öppnats tilldelas påsarna en begränsad hållbarhet enligt tillverkarens anvisningar.
Direkt före tappning kontrolleras att:
Defekter ska omgående rapporteras till tillverkaren. En rapporteringsinstruktion ska finnas tillgänglig.
Defekter som inneburit att en blodgivare, användare eller patient drabbats av eller riskerat att drabbas av en allvarlig skada ska rapporteras till Socialstyrelsen och eventuellt Läkemedelsverket/plasmafraktionerare. Dokumenterad rutin för rapportering ska finnas.
Rekrytering och urval av blodgivare ska ske med iakttagande av god etik. Särskild uppmärksamhet bör ägnas risken för grupptryck i rekryteringsprocessen.
Blodgivning ska vara frivillig och ingen ekonomisk vinning ska uppstå. Ersättning vid en blod- och plasmagivning får ske enligt nationell praxis.
Med blodgivare menas person som är registrerad vid en blodcentral och uppfyller kraven för att ge blod eller blodkomponenter till exempel erytrocyter, trombocyter och plasma.
En persons lämplighet för blodgivning ska bedömas med ledning av en ifylld hälsodeklaration, en personlig intervju, en visuell bedömning av allmäntillstånd samt resultat av laboratorieundersökningar. Om det behövs ska relevanta kompletterande uppgifter inhämtas från patientjournal, med blodgivarens samtycke.
För att vara blodgivare måste personen:
En blodgivare som återkommer för blodgivning efter ett uppehåll längre än fem år ska prövas som ny blodgivare. Givare måste ha en registrerad tappning eller nyanmälan inklusive godkända virustester under de senaste fem åren för att kunna ge blod utan att betraktas som ny givare.
En blodgivare som är aktiv vid en blodcentral ansluten till ”Samverkande blodsystem, SBS”, får byta till och registreras vid en annan blodcentral ansluten till SBS utan att genomgå prövning som ny blodgivare. Detta gäller under förutsättning att personuppgifter om blodgivaren och tappningshistorik hämtas (med blodgivarens medgivande) från den blodcentral där blodgivaren tidigare varit aktiv. Se www.sweba.se, rubrik SBS.
Alla personer som vill ge blod ska först läsa blodcentralens information om blodgivarens ansvar och om skyldighet att avstå från blodgivning när det finns risk för blodsmitta. De ska tidigt under besöket informeras om blodcentralens regler om ålder, krav på svensk legitimation och språkkunskaper.
Den information som ska ges till blodgivare finns definierad av Socialstyrelsen och är sammanfattad i Information till den som vill ge blod. Skriftlig information om regler för blodgivning och om att personer som kan ha utsatt sig för blodsmitta är olämpliga som givare ska lämnas, exempelvis broschyren ”Viktigt att veta vid blodgivning”. Detta gäller både nya och registrerade givare.
I samband med nyanmälan ska blivande givaren ges såväl skriftlig som muntlig information. Informationen bör vara utformad så att personer som har utsatts för risk för blodsmitta inte anmäler sig till blodgivning.
Allmän information om risker vid givning ska finnas tillgänglig samt information om att dryck före givning minskar risken för vasovagal reaktion.
Hänvisning bör göras till internetadressen www.Geblod.nu. Information om lokala öppettider, parkeringsregler etc. bör finnas.
Vid nyanmälan och inför varje blodgivning ska blodgivarens identitet styrkas och identitetskontrollen dokumenteras. Den som har kontrollerat givarens identitet ska signera för godkänd identitetshandling i datorsystemet eller på hälsodeklarationen.
Vid nyanmälan ska godkänd giltig legitimation visas, vid följande besök kan identiteten styrkas med antingen legitimationen eller med biometriskt identifieringssystem som är kopplat till giltig identitetshandling.
Givare med skyddad identitet kan godkännas som givare, men med tanke på spårbarhet måste givaren kunna nås med adress eller telefonnummer. Lokala rutiner ska finnas. Identifikation ska ske med respekt för givarens skyddade identitet.
Den som har bytt efternamn, och saknar legitimation med nytt namn, ska förutom legitimation med det tidigare namnet uppvisa personbevis med både tidigare och nytt efternamn.
Källa: Skatteverket
Alla blodgivare ska besvara en hälsodeklaration och intervjuas vid nyanmälan och inför varje givning. Hälsodeklarationen ska omfatta de frågor som anges i Hälsodeklarationer. Olika hälsodeklarationer finns för nya givare och för registrerade blodgivare. Givare över 65 år besvarar ytterligare ett antal frågor. Frågeformulär finns även för kontroll av Hb och/eller järnförråd. Under perioder när till exempel den epidemiologiska situationen så kräver, kan formuläret för hälsodeklaration kompletteras med ytterligare frågor.
Hälsodeklarationen med intygandet måste undertecknas av blodgivaren. Med sin underskrift ger givaren också sitt samtycke enligt motsvarande punkter i Undertecknande, intygande och samtycke. Samtycket och intygandet ska undertecknas då personen anmäler sig som blodgivare. Intygandedelen ska undertecknas före varje blodgivning. Giltiga metoder för undertecknande finns angivna i Undertecknande, intygande och samtycke.
Vid nyanmälan och inför varje givning ska en personlig intervju genomföras. Intervjun ska genomföras med respekt för givarens integritet och utan närvaro av anhörig eller tolk. Intervjuaren bör inte vara personligt bekant med den som intervjuas.
Under intervju vid nyanmälan ska muntlig information lämnas om riskbeteenden och riskhändelser som kan medföra att en person inte får godkännas för blodgivning, permanent eller tillfälligt. Under alla intervjuer ska det med lämpliga frågor säkerställas att givaren har läst och förstått blodcentralens information, frågorna i hälsodeklarationen samt innebörden av frågorna. Vid oklarheter ska kompletterande frågor ställas. Förslag på lämpliga frågor finns i handledningen till hälsodeklarationerna.
Givaren ska ges möjlighet att ställa frågor om blodgivning och få dessa besvarade på ett tillfredsställande sätt.
Om en blodgivare inte har givit blod på 2 år ska det under intervjun kontrolleras att givaren är införstådd med gällande regler för blodgivning.
När givaren är godkänd ska allmän information om blodgivning lämnas till nya givare och bör omfatta uppgifter om:
En god hälsa är en förutsättning för att vara blodgivare. Vissa sjukdomar kan vara förenliga med blodgivning, andra inte. För att skydda blodgivarens och blodmottagarens hälsa bör en person antingen inte godkännas som blodgivare eller tillfälligt avstå från blodgivning om vissa sjukdomar eller tillstånd föreligger, eller i samband med viss läkemedelsbehandling eller vaccination. För att skydda blodmottagare från transfusionsöverförda infektioner ska en blodgivare som utsätts för ökad risk för blodsmitta inte godkännas, tillfälligt eller permanent. Blodgivarens eventuella sjukdom, tillstånd, åtgärd eller risk för blodsmitta ska bedömas först och om detta är godkänt ska eventuella läkemedel bedömas.
Blodtrycket ska mätas vid nyanmälan och en gång årligen för givare över 65 år. Blodtrycket kan påverkas av stress, otillräcklig vila mm. före blodtryckskontrollen. Blodgivare bör upplysas om att det uppmätta värdet är osäkert och kan vara tillfälligt förhöjt på grund av att blodtryckskontroll inte kan utföras under standardiserade förhållanden på blodcentralen.
Om blodtrycket är över 180/100 mm Hg bör det övervägas om blodtappning kan ske. Om blodtrycket vid upprepade kontroller överstiger 140/90 mm Hg bör blodgivaren rekommenderas att ta kontakt med sin vårdcentral, företagshälsovård eller motsvarande för kontroll och uppföljning.
Lågt blodtryck (<110/60 mm Hg) ökar inte risken för vasovagal reaktion. Förutsatt att givaren mår bra och inte har förhöjd puls (>100) kan blodgivning därför tillåtas vid lågt systoliskt- och/eller diastoliskt blodtryck.
Normal puls är 50-100 slag per minut. Vältränade personer kan ha lägre puls, nedåt 40 slag per minut. Givare över 65 år med puls under 50 slag per minut bör kontrolleras av läkare. Låg puls i kombination med oregelbunden puls bör kontrolleras av läkare innan blodgivning blir aktuell. Vissa personer kan ha en puls som varierar med inandning/utandning vilket inte ska betraktas som oregelbunden puls. Enstaka extraslag per minut är normalt om givaren är symtomfri.
Personer som har injicerat illegala droger är permanent avstängda från blodgivning på grund av risk för blodsmitta. Intag av illegala droger oralt, via rökning eller slemhinnor, kan påverka blodkomponenternas kvalitet negativt. Sådan droganvändning ger två veckors uppehåll från sista användning. Tiden är inte relaterad till substansernas halveringstid som varierar stort. Syftet är att vanemissbrukare inte ska vara blodgivare, då regelbundet drogmissbruk kan påverka kognitiva funktioner, till exempel omdöme och minne.
CBD-olja med mer än 0,2% THC räknas som drog. För CBD-olja inköpt via internet gäller handbokens regler om internetköp av läkemedel och andra substanser, se bilaga Läkemedel vid blodgivning.
Givare som ska genomgå eller har genomgått könsbekräftande behandling bedöms utifrån sitt aktuella personnummer, dvs sin juridiska identitet, då författningar och datorsystem bygger på en binär indelning av kön. Stöd för medicinska ställningstaganden finns i Könsbekräftande behandling.
En person med genetiskt påvisad hemokromatos kan vara blodgivare efter utredning, och därpå följande godkännande av blodcentralens läkare. Hemokromatosgivare får godkännas om organpåverkan ej föreligger och blodgivarkriterier i övrigt uppfylls. Hemokromatosgivare kan ha förkortade tappningsintervall och kan få ge blod mer än 4 gånger per år efter godkännande av blodcentralens läkare enligt dokumenterade lokala rutiner.
Vid graviditet får en kvinna godkännas som blodgivare tidigast 9 månader efter förlossningen. Vid avbruten graviditet p.g.a. spontan eller medicinskt inducerad abort får givaren godkännas som blodgivare efter ett minst lika långt uppehåll som graviditeten har fortskridit, dock minst 3 månader. Enligt Socialstyrelsen ska läkarbedömning göras efter avbruten graviditet, om det gått mindre än 6 månader sedan händelsen. Dokumenterade lokala rutiner kan gälla. Vid operation eller skrapning i samband med avbruten graviditet får givaren godkännas tidigast 6 månader efter ingreppet. Prov för erytrocytantikroppscreening ska alltid tas efter graviditet och givarens järnförråd bör kontrolleras. Om plasma ska gå till patient bör dessutom förekomst av leukocytantikroppar kontrolleras på nytt.
Läkemedelsförekomst i blodgivarblodet kan i sällsynta fall utgöra en risk för blodmottagaren. Blodgivarblodet får därför inte innehålla ämnen med fosterskadande effekt om blodet ges till gravida kvinnor eller för intrauterin transfusion.
Blodgivaren kan på grund av vissa läkemedel få svårt att kompensera för volymsförlusten.
Vissa läkemedel kan ogynnsamt påverka funktionen hos någon komponent av blodet, vilket också bör beaktas.
Förteckningar finns över läkemedel och vaccinationer med angivande av eventuell påverkan på blodgivare, blodmottagare eller blodkomponent.
Personer som har behandlats med tillväxthormon eller andra hypofyshormoner av humant ursprung godkänns inte som blodgivare enligt Socialstyrelsens föreskrifter, pga teoretisk risk för prioner. Tillväxthormon som användes i Sverige under åren 1971–86 var från humana hypofyser men tillverkas sedan dess med rekombinant teknik. De gonadotropiner som numera utvinns ur human urin och som är godkända av Läkemedelsverket för användning, bedöms inte utgöra någon risk.
För att undvika att smittämnen (virus, bakterier, parasiter, prioner eller okända agens) i blod överförs vid blodtransfusion ska personer inte godkännas som blodgivare, permanent eller tillfälligt, om de:
Infektioner och händelser, som kan medföra risk för överföring av blodsmitta, kan medföra permanent eller tillfällig avstängning. Se vid behov Sjukdomar, tillstånd, åtgärder och risk för blodsmitta av betydelse för blodgivning.
Smittämnen som kan överföras med blod kan också ofta överföras sexuellt. För personer med ett beteende som medför en ökad risk för sexuellt överförbara infektionssjukdomar som kan överföras via blod finns särskilda regler. Med sexuellt umgänge menas vaginalt, oralt eller analt samlag, oavsett om kondom eller andra skyddsmedel använts.
Personer som varit bosatta i eller rest i vissa geografiska områden kan ha ökad risk för malaria eller Chagas sjukdom, eller infektion med West Nile Virus, zikavirus, m fl. Se vid behov Smittämnen som kan överföras vid transfusion.
Personer som under resa utanför Europa tillfälligt vistats i malariafritt område, där det endemiskt förekommer andra sjukdomar som kan överföras med blod, får godkännas som blodgivare tidigast 28 dagar efter att de har lämnat sådant område. Detta område ska finnas definierat i lokal rutin, där minsta området är ”området mellan vändkretsarna” samt områden med känd endemisk risk för smitta.
Efter vistelse i malariaendemiskt område gäller minst 6 månaders uppehåll från blodgivning. För detaljer se Sjukdomar, tillstånd, åtgärder och risk för blodsmitta av betydelse för blodgivning.
Om det föreligger andra förhållanden som kan bedömas innebära en ökad risk för blodsmitta får ansvarig läkare vid blodcentralen bestämma att blod inte ska tappas. Riskbedömning och beslut ska dokumenteras och signeras. Vid särskilda utbrott av infektionssjukdom som kan överföras genom blodtransfusion kan Socialstyrelsen utfärda tillfälliga bestämmelser om avstängning från blodgivning av personer som kan ha utsatts för risk.
Fortsatt blodgivning efter 65 års ålder kräver ett årligt tillstånd från ansvarig läkare vid blodcentralen. Beslutet ska dokumenteras. För att besluta om ett årligt tillstånd för fortsatt blodgivning krävs utökad bedömning. Frågor till blodgivare över 65 år för årligt godkännande ska adderas till de vanliga frågorna på hälsodeklarationen och ska följas upp i en strukturerad intervju utförd av behörig medarbetare. För givare över 65 år ska blodtryck och puls kontrolleras årligen. Förhöjt blodtryck eller oregelbunden puls kan vara tecken på sjukdom som kan innebära ökade risker vid blodgivning.
Givare är över 65 år den dag de fyller 66 år.
I Sverige gäller för närvarande praxis att blodgivning inte sker vid nyanmälan. Undantag finns vid byte av blodcentral inom landet samt vid gästgivning, där dokumentation för tidigare analyssvar för smittämnen finns tillgängligt.
Blodcentralens medicinskt ansvariga läkare kan göra undantag i samband med t.ex. katastrofsituation.
Godkännande av ny blodgivare baseras på godkänd hälsodeklaration, godkända analyssvar för mikrobiologiska analyser, Hb och järnförråd, samt blodgruppsserologiska analyser. Beslutet ska dokumenteras och signeras. En persons lämplighet som ny givare avgörs av läkare vid blodcentralen eller annan hälso- och sjukvårdspersonal som har utbildning och behörighet för uppgiften, och som fått ansvaret för uppgiften överlåten till sig.
Första givning bör ske tidigast 2 veckor efter nyanmälan, under förutsättning att provsvar har inkommit och är godkända samt att smittester är icke reaktiva. Kort tid mellan nyanmälan och första givning ökar motivationen till blodgivning.
En sammanvägd bedömning av svaren på hälsodeklarationen och under intervjun, tillsammans med tidigare provsvar, ligger till grund för beslut om blodgivning. Beslutet ska dokumenteras och signeras.
Bedömning om det är lämpligt att en registrerad givare ger helblod eller blodkomponenter aktuell dag får utföras av hälso- och sjukvårdspersonal vid blodcentralen som har utbildning och behörighet för uppgiften. Vid behov ska den ansvarige läkaren eller någon annan legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal som har utbildning för och är bedömd som kompetent för uppgiften samt fått uppgiften överlåten till sig kontaktas inför bedömningen av om ett beslut om blodtappning ska fattas. Beslutet ska dokumenteras.
Blodgivare kan avregistreras permanent eller tillfälligt. Orsaken ska dokumenteras. Personer som efter intervju vid nyanmälan inte godkänns som blodgivare, och registrerade blodgivare som avregistreras, ska personligen och enskilt informeras om orsaken till att de inte kan vara blodgivare. Blodgivare som avregistreras tillfälligt ska informeras om förutsättningar för att de ska kunna återuppta blodgivning.
Om inget hinder framkommit vid granskning av hälsodeklarationen och vid intervjun utförs blodprovstagning.
Före provtagning ska armveck kontrolleras avseende venernas lämplighet för blodgivning samt förekomst av eventuella stickmärken eller eksem/utslag, vid nyanmälan ska båda armvecken kontrolleras. Tatuering i armvecket utgör inget hinder för provtagning eller tappning, under förutsättning att det går att utesluta stickmärken och eksem/utslag. Punktion genom icke tatuerad hud föredras.
Identitetskontroll ska ske i direkt samband med provtagningen genom att fråga personen om namn och personnummer. Om givaren inte vill uppge personnummer inför andra givare kan kontroll ske av legitimation. Vid nyanmälan ska personen dock uppge sitt eget namn och personnummer muntligt. Identitetskontrollen ska signeras av provtagaren. Om elektronisk signering används, ska den uppfylla samma säkerhetskrav som den manuella.
Provtagning ska alltid ske i förmärkta rör. Vid blodtappning ska det kontrolleras att tappningsnummer stämmer mellan rör och blodpåsar innan provtagning får ske.
Engångsskyddshandskar ska användas om händerna riskerar att komma i kontakt med kroppsvätskor.
Blodprov ska tas vid varje provtagning i samband med nyanmälan eller blodgivning. Prov tas för undersökning av:
Fler undersökningar kan bli obligatoriska om epidemiologiska förhållanden visar att behov finns. Folkhälsomyndigheten övervakar det epidemiologiska läget och Socialstyrelsen beslutar om tester.
Antikroppar mot leukocyter (HLA) bör kontrolleras för kvinnor om deras plasma ska användas till patient. Leukocytantikroppar bör även kontrolleras efter graviditet och transfusion hos givare vars plasma går till patient.
Plasmaköpare kan ställa ytterligare krav på testning.
Testerna ska utföras av ett ackrediterat laboratorium och de test som används ska vara validerade för ändamålet i enlighet med aktuella vetenskapliga rön. Om ett blodprov ska analyseras på något annat laboratorium än ett laboratorium för transfusionsmedicin, ska det märkas med endast tappningsnummer. Om det av tekniska skäl inte är möjligt att använda enbart tappningsnummer, ska märkningen även innehålla personnummer.
| NYANMÄLAN | BLODGIVNING |
| Hb | Hb |
| Fullständig blodgruppering, inkl. erytrocytantikroppar | Kontrollgruppering (erytrocytantikroppar efter graviditet eller transfusion) |
| HIV-Ag, anti-HIV1+2 | HIV-Ag, anti-HIV1+2 |
| HBsAg, anti-HBc | HBsAg |
| anti-HCV | anti-HCV |
| Syfilis antikroppar | Syfilis antikroppar |
| anti-HTLV I+II | |
| Trypanosoma cruzi, om vistats mer än 5 år i följd i område med Chagas sjukdom |
För att godkännas som blodgivare och för fortsatta blodtappningar ska hemoglobinkoncentrationen (B-Hb) vara lägst 125 g/L för kvinnor och 135 g/L för män. Vid aferesgivning och autolog givning kan andra Hb-gränser vara tillämpliga enligt beslut av blodcentralens läkare (se Europarådsguiden standard 2.2.3.2).
Hb ska mätas vid varje blodgivning. Dokumenterad lokal rutin ska finnas för handläggning av avvikande Hb-värden. Ändring av Hb-värde mer än 20 g/L mellan två blodgivningar eller signifikant sjunkande eller ökande Hb under en längre period bör utredas. Ett lågt eller sjunkande Hb-värde beror ofta på järnbrist, men kan också orsakas av infektioner, malignitet mm. och förekomst av eventuell sjukdom bör utredas.
Upprepade Hb-värden över 165 g/L hos kvinnor och 185 g/L hos män bör utredas för att utesluta eventuell bakomliggande sjukdom t.ex. malignitet. För män med upprepade Hb över 180 bör blodstatus kontrolleras vid nästa givning och blodcentralens läkare ta ställning till eventuell utredning.
Provsvar för kontroll av järnförråd handläggs enligt dokumenterade lokala rutiner. För att godkännas som ny blodgivare ska provsvar för analys av järnförråd, t.ex. ferritinvärdet, vara över det lägre referensvärdet. Då järnbrist är vanligt förekommande hos kvinnor bör värdet för järndepåer vid godkännande av kvinnor med fördel ligga med god marginal över det lägre referensvärdet. Referensvärden varierar med val av analys och metod.
Sjunkande järnförråd kan leda till blodbrist vid fortsatt blodgivning. Järnförrådet kan vara vägledande för tappningsintervallets längd som kan förlängas individuellt.
Lämplig information om järntillskott (järntabletter) ska ges till blodgivare. Personer med påvisat anlag för genetisk hemokromatos ska inte erhålla järntillskott.
Mikrobiologisk analys benämns sållningstest när det är en screeningundersökning. Benämningen bekräftande test används för de utförligare analyser som behövs för utredning av ett reaktivt sållningstest.
Om sållningstest uppvisar reaktivitet för ett prov, ska provet testas ytterligare två gånger med samma metod. Om minst en av de upprepade sållningstesterna utfaller med reaktivitet ska alla blodenheter kopplade till aktuellt tappningsnummer kasseras. Blodprovet ska undersökas med bekräftande test för det aktuella smittämnet.
Resultatet av de obligatoriska sållningstesterna ska avvaktas och vara utan anmärkning innan blodenheterna får frisläppas för användning.
I akuta fall, om synnerliga skäl finns för användning av blodenheter, får den ansvariga läkaren besluta att blodenheterna får lämnas ut innan resultaten av sållningstesterna föreligger. I så fall ska testerna ha utförts på blodprov från samma blodgivare under de senaste 4 veckorna och varit utan anmärkning. Beslutet ska dokumenteras. Den läkare som ansvarar för vården av blodmottagaren ska informeras om att resultat från de aktuella sållningstesterna ännu inte föreligger.
Förslag till utredning av blodprov som varit upprepat reaktiv i sållningstest, se Förslag till utredningsgång vid reaktivitet i sållningstest.
Blodgivare som vid upprepade tillfällen har reaktiva sållningstester och som är negativa i bekräftande tester kan återkomma som blodgivare efter lämplig tid. Alternativt kan de direkt fortsätta som blodgivare efter byte till annan sållningstest, om blodverksamheten har sådan möjlighet. Lokala skriftliga rutiner kring alternativa sållningstest ska i sådana fall finnas.
Vid misstanke om transfusionsöverförd smitta ska blodverksamheten meddelas och samtliga inblandade blodenheter ska spåras. De inblandade blodgivarna ska kontrolleras för att klarlägga eventuell smittväg, se Utredning vid misstänkt transfusionsöverförd smitta. Om någon blodgivare befinns vara smittad, ska läkare vid blodcentralen ansvara för att blodgivaren remitteras till infektionsklinik för omhändertagande och behandling.
Tillsammans med smittskyddsläkare ska andra troliga smittkällor värderas.
Vid förekomst av irreguljära erytrocytantikroppar får en person godkännas som blodgivare, men plasma bör inte användas för framställning av komponent för transfusion till patient om antikropparna har klinisk betydelse enligt tabell 7, Immunhematologi (för att använda plasma till patient ska det stå Nej i kolumnen för Klinisk betydelse av antikroppar, Transfusion). Eventuell trombocytpreparation från blodgivaren ska ha försumbar volym av plasma.
Om antikroppar mot leukocyt- eller trombocytantigen har påvisats får blodgivning godkännas, men plasma ska inte användas för framställning av komponent för transfusion till patient. Eventuell trombocytpreparation från blodgivaren ska ha försumbar volym av plasma.
Om det hos en person har påvisats klasspecifikt anti-IgA eller antikroppar mot andra plasmaproteiner t.ex. haptoglobin, får blodgivning godkännas, men plasma ska inte användas för transfusion till patient.
Direkt antiglobulintest (DAT) bör bedömas tillsammans med B-Hb, och utredas om B-Hb eller eventuella hemolysprover visar avvikande svar. Personer med positiv DAT och normalt B-Hb bör kontrolleras efter 3–4 månader eller i samband med nästa blodgivning. Om positiv DAT kvarstår, bör personen utredas. Personer med upprepat positiv DAT godkänns inte som blodgivare till patient, även om medicinsk utredning friat från sjukdom.
Dokumenterad rutin för blodtappning, inklusive vid datastopp, ska finnas.
Alla kontrollmoment vid blodtappning ska dokumenteras och vara spårbara.
Tappningen ska organiseras på ett sådant sätt att risk för förväxling eller mikrobiell kontamination minimeras
Tappningsdokument, dvs. tappningsunderlag och tappningsnummeretiketter från elektronisk hälsodeklaration alternativt hälsodeklaration på papper, iordningställs efter godkänd intervju med godkänd hälsodeklaration.
Om manuella rutiner använts för framställning av tappningsdokument, t.ex. i samband med datorstopp, ska det kontrolleras att tappningsetiketternas blodgrupp stämmer överens med blodgruppen på tappningsdokument.
Innan blodtappning kontrolleras:
Före blodtappningen ska alla påsar i blodpåssystemet samt de provtagningsrör som ska användas märkas med tappningsnummer, samt eventuella dokument t.ex. vid datastopp. Blodgivarens blodgrupp måste finnas på blodpåssystemet innan tappning inleds.
Märkning av blod och blodkomponenter ska ansluta till ISBT 128 specifikationen utgiven av International Council for Commonality in Blood Banking Automation (ICCBBA).
Tappningsunderlag, etiketterat blodpåssystem och etiketterade rör utgör en sammanhållen enhet och ska finnas intill givaren från identitetskontroll till avslutad givning så att förväxling med material avsedda för annan givare inte ska ske.
Om förväxling har skett ska blodet kasseras och händelsen dokumenteras samt utredas.
I direkt samband med blodgivning ska blodgivarens identitet kontrolleras och kopplingen till blodpåssystem, provrör och dokumentation säkerställas genom:
Den som utför venpunktionen ansvarar för att ovanstående är utfört och överensstämmer samt intygar detta genom att signera enligt dokumenterade rutiner.
Från en blodgivare som ger helblod tappas 450 mL ± 10 %. Maximalt får 500 mL tappas inklusive blodprov. Tappad volym får inte överstiga 13 % av blodgivarens blodvolym beräknad efter kön, längd och kroppsvikt.
Helblod får tappas högst fyra gånger per år. Kvinnor får tappas fler än tre gånger per år under förutsättning att de har adekvata järndepåer. Det ska finnas dokumenterade lokala rutiner för handläggning. För bedömning av adekvata järndepåer kan prov lämnat vid tidigare blodgivningar användas.
Tappningsintervall:
Undantag från ovanstående punkter kan göras av blodcentralens läkare. Hemokromatosgivare kan ge helblod oftare i samråd med behandlande läkare.
Dokumenterad rutin ska finnas på blodcentralen för utförande av huddesinfektion och venpunktion.
Före blodtappning ska armveck kontrolleras avseende venernas lämplighet för blodgivning samt förekomst av eventuella stickmärken eller eksem/utslag. Tatuering i armvecket utgör inget hinder för blodtappning, under förutsättning att det går att utesluta stickmärken och eksem/utslag. Punktion genom icke tatuerad hud föredras.
En lämplig ven i armvecket väljs ut före desinfektion. Nervus medianus och arteria brachialis löper relativt ytligt när armen är helt utsträckt och venen ska därför alltid palperas innan huddesinfektion och punktion utförs. Pulsationer indikerar en omedelbar närhet till en artär och där bör punktion undvikas. Översträckning av armbågsleden bör undvikas då venerna kan komprimeras, vilket försvårar venpunktionen.
Huddesinfektion utförs enligt antiseptisk standardiserad metod. Ett handflatestort område kring stickstället ska desinficeras med klorhexidinsprit eller annat beprövat desinfektionsmedel. Rikligt indränkta torkar eller kompresser ska användas och bytas 3–5 gånger. Huden ska vara våt, sedan lufttorka och vara helt torr före venpunktionen. Stickstället får inte beröras efter desinfektionen.
Bakterier och andra mikroorganismer som finns på och i blodgivarens hud, på tappningspersonalens händer eller på blodpåsarnas utsida, kan vid venpunktion medfölja blodströmmen och kontaminera påsens innehåll. Blodpåssystem där den första blodportionen efter venpunktionen leds in i provtagningspåse bör användas.
Före venpunktionen placeras en stas på blodgivarens överarm för att underlätta punktionen och blodflödet under tappningen. Trycket bör vara 40–60 mmHg.
Om första venpunktionsförsöket misslyckas, och givaren förlorat mindre än totalt 50 mL blod, kan givaren tillfrågas om ny punktion får utföras. Efter medgivande utförs punktion i andra armen med nytt påssystem och ny identitetskontroll. Vid misslyckad venpunktion ska lokal rutin finnas som beskriver hantering av redan märkt material. Om båda punktioner misslyckats avslutas punktionsförsöken.
Risk för skada på nerv, kärl eller annan vävnad är speciellt stor om nålen förs fram och tillbaka i försök att träffa venen, varför detta ska undvikas. Vid symtom utöver normal sticksmärta bör blodgivningen avbrytas. Se vid behov Komplikationer vid blodgivning.
Vid påbörjad blodtappning och start av blodvaggan kontrolleras att blodet genast blandas med antikoagulantialösningen i blodpåsen. Blodpåsen ska blandas regelbundet och försiktigt under hela blodtappningen. Visuell kontroll av blodtappningen bör utföras kontinuerligt.
Tiden för blodtappningen får inte överstiga:
Samtal bör föras med blodgivaren under givningen. Särskilt förstagångsgivare mår bra av att distraheras från själva blodgivningen. Tappningspersonal ska vistas i omedelbar närhet av blodgivningsbritsarna och vara uppmärksam på givarens välbefinnande.
Kontrollera att blodvaggan avslutar blodtappningen vid önskad volym.
Försegla tappningsslangen med handsvets och kontrollera svetsfogen noggrant.
Resultatet av blodtappningen ska registreras.
Efter avslutad blodgivning kontrolleras att givaren mår bra. Ett tryckförband sätts över insticksstället. Dryck och annan förfriskning ska rekommenderas och erbjudas. Järntabletter erbjuds enligt lokal rutin.
Blodgivaren observeras så länge hen finns kvar i lokalen. Samtliga biutrymmen, såsom toalett och liknande, ska kontrolleras efter avslutat arbete samt innan personalen lämnar blodtappningslokalen.
Tappningsresultatet ska dokumenteras enligt lokal rutin. Dokumentationen ska omfatta eventuella avvikelser avseende tappningstid och tappningsvolym samt uppgift om eventuell komplikation och ska signeras av den som avslutat blodtappningen.
Blodenheterna ska hanteras och eventuellt transporteras på ett sådant sätt att blodets kvalitet bibehålls. Tillämpningsråd av temperatur, tidsintervall, transportbehållare och transportförfarande ska finnas enligt dokumenterad rutin.
Den vanligaste komplikationen/biverkan av blodgivning är järnbrist, som kan förebyggas med järnsubstitution. För handläggning av övriga komplikationer, t.ex. stickskador eller vasovagal reaktion, var god se Komplikationer vid blodgivning.
Tydlig information ska ges till givaren att om sjukdom uppstår inom 72 timmar efter blodgivningen ska återrapportering ske till blodcentralen. Återrapporteringen ska ske på sådant sätt att blodpåse snarast kan avskiljas från produktion eller fritt lager. Givaren ska också informeras om att sjukdom som kan överföras till mottagare, t ex hepatit, hiv mm, ska återrapporteras till blodcentralen även om det gått mer än 72 timmar sedan blodgivningen. Blodverksamheten ska ha dokumenterade rutiner för hur de tar emot och handlägger sådan återrapportering.
Avsnittet uppdaterat senast 2020-11-25. Länk till Ändringsloggen.
Avsnittet beskriver ff.a. aferesgivning av plasma, trombocyter och s.k. dubbelblod (två standardenheter erytrocyter vid samma tillfälle). För granulocytgivning finns ett kortare avsnitt nedan.
Lokal för aferesgivning ska uppfylla samma krav som lokal för traditionell blodgivning. Givarna ska informeras, intervjuas och godkännas på samma sätt som vanliga blodgivare och samma krav på spårbarhet och säkerhet gäller.
Personal som handhar aferesutrustning och omhändertagande av givaren ska ha relevant utbildning och ha bedömts kompetenta för uppgiften. Det medicinska ansvaret ska tas av läkare med afereserfarenhet.
Vid aferes av plasma för läkemedelstillverkning kan krav från plasmaköpare och Läkemedelsverket skilja sig från de regler som gäller vid vanlig blodgivning. Vid aferesbaserad plasmagivning för tillverkning av läkemedel får därför, i enlighet med lokal rutin, särskilt utformad hälsodeklaration användas.
Vid aferestappning av två standardenheter erytrocyter vid samma tillfälle ska blodgivarens beräknade blodvolym vara lägst 5 L och B-Hemoglobin lägst 140 g/L. Tappningsmetoden ska säkerställa att givarens B-Hemoglobin inte sjunker under 110 g/L och tappad erytrocytvolym bör inte överskrida 400 mL. Högst fyra standardenheter får tappas per år och intervallet mellan givningarna av två standardenheter ska vara minst 16 veckor.
Plasma- och trombocytgivare får inte tappas oftare än varannan vecka. Tappad plasmavolym ska utgöra maximalt 16% av beräknad blodvolym (alternativt 550 mL vid kroppsvikt 50–80 kg och 600 mL vid kroppsvikt >80 kg). Vid tappning av kvinnliga givare kortare än 165 cm med en samtidig vikt under 55 kg bör maximal tappningsvolym värderas särskilt noggrant.
Plasma- och trombocytgivare bör inte ge blod förrän tidigast 2 v efter senaste aferestappning.
Kvinnor som anmäler sig som aferesgivare, där komponenten är avsedd för patient, bör testas för leukocytantikroppar. Leukocytantikroppar bör även kontrolleras efter graviditet och hos både män och kvinnor som, sedan senaste givning, mottagit blodtransfusion.
Plasmagivare ska kontrolleras årligen avseende plasmaproteiner. P-Albumin och P-IgG (Immunglobulin G) bör ligga inom respektive metods referensintervall alternativt kan P-Protein ≥60 g/L användas som indikation på en adekvat proteinnivå.
Trombocytaferesgivare ska ha en trombocytkoncentration på minst 150x109/L.
Enskilda undantag avseende tappningsvolym- och frekvens samt tappning vid låg trombocytkoncentration kan beslutas av aferesansvarig läkare. Skäl till undantaget ska då dokumenteras.
Förutom sedvanlig spårbarhetsmärkning ska aferestid, mängd använd antikoagulanslösning, eventuell mängd annan infusionslösning samt produktens volym eller förväntat cellinnehåll dokumenteras.
Förutom de komplikationer som kan uppstå vid blodgivning kan aferesgivare även få besvär vid lågt kalcium, se Komplikationer vid blodgivning.
Beslut om givning och transfusion av granulocyter bör fattas i samråd mellan blodcentralens och patientens ansvariga läkare.
Granulocytgivaren bör vara kompatibel avseende ABO, RhD samt antigenmatchad vid irreguljära erytrocytantikroppar hos mottagaren. Granulocytgivare bör rekryteras och informeras om procedurens risker i god tid innan givning kan bli aktuell. Inför givning ska samtycke inhämtas, dokumenteras och sparas. Samtycke ska i tillämpliga fall innehålla ett godkännande till läkemedelsbehandling.
Lokala rutiner ska finnas för provtagning, läkemedelsordination och relevant uppföljning av givaren. En granulocytgivare bör, på livstidsbasis, inte erhålla mer än 4 doser G-CSF.
Riktad givning utförs för att möjliggöra transfusion till en på förhand definierad patient. Det kan vara indicerad då kompatibla blodprodukter saknas eller riskerar att saknas i ordinarie blod-/trombocytlager. Brist på kompatibla enheter kan bero på erytrocytantikroppar mot ett publikt antigen, multipla erytrocytantikroppar, HPA- eller HLA-antikroppar hos mottagaren. Även granulocytgivning utgör en riktad givning (se granulocytgivning).
Beslut om riktad givning bör fattas efter kommunikation med läkare ansvarig för mottagaren. Extra märkning (exempelvis mottagaruppgifter), lagerhållning samt instruktioner för utlämnande av riktad enhet fastställs i lokal rutin.
Om mottagarens tillstånd motiverar snar transfusion kan givaren tappas redan vid nyanmälan. Beslut om sådant undantag ska fattas av blodcentralens läkare och motiv till beslutet ska dokumenteras.
Blodgivning för autolog transfusion kan vara aktuell i följande fall:
En person får inte godkännas för givning av blod för autolog transfusion om hen har:
Person som inte godkänns för autolog blodgivning ska informeras om varför det inte kan genomföras.
Blodcentralens läkare kan besluta om undantag om synnerliga medicinska skäl föreligger (dock inte om givaren har infektion med hiv 1 eller hiv 2). Beslutet ska dokumenteras.
Inför autolog blodgivning bör normal Hb-koncentration och adekvata järndepåer eftersträvas. Eventuell järnbrist bör åtgärdas före givning. Järnförlusten vid autolog blodgivning bör ersättas.
Personer som avser att ge blod för autolog transfusion ska informeras om hälsorisker som utgör hinder för blodgivning, att de blodenheter som tappas kanske inte räcker och att eventuellt överblivna blodenheter inte får användas för transfusionsändamål till annan patient.
Blodgivning för autolog transfusion ska utföras i samråd med behandlande läkare. Det ska finnas lokala instruktioner för blodgivning inför autolog transfusion. Det blodpåssystem som ska användas för tappning ska före blodgivningen med tappningsnummer märkas i enlighet med standard ISBT 128, blodgivarens blodgrupp, givarens namn och personnummer och texten ”ENDAST FÖR AUTOLOG TRANSFUSION”.
Enheter för autolog transfusion ska transporteras och förvaras åtskilt från allogena enheter. Lokal rutin ska finnas.
Enheter som tappats för autolog transfusion får inte användas för allogen transfusion eller skickas till fraktionering.
Informationen syftar till att minimera risker för blodgivare och blodmottagare. Säker blodgivning förutsätter samarbete och god kommunikation mellan blodcentral och blodgivare. Därför är det viktigt att blodgivare är välinformerade och förstår de risker som föreligger, för både blodgivare och blodmottagare.
Det finns tillfällen då det inte är lämpligt att ge blod och därför behöver blodgivaren berätta om sjukdomar, behandlingar, läkemedel, resor samt smittrisktillfällen, för sin egen hälsas skull och för blodmottagarens säkerhet.
Blodgivaren ska förstå sitt ansvar i att blodet måste vara fritt från smitta. Tester kan inte upptäcka smitta när en person är helt nysmittad. Därför måste blodgivaren sanningsenligt besvara blodcentralens frågor. Blodgivaren ska själv avstå från att ge blod vid minsta misstanke på situation med ökad risk för smitta.
Vidare syftar informationen till att blodgivaren ska förstå sina rättigheter att när som helst fråga och avstå från blodgivning, vilka risker som finns vid blodgivning samt vilka formella krav på sekretess, samtycke och registreringar som föreligger.
Skriftlig information omfattande alla punkter ovan ska alltid finnas tillgänglig på blodcentralen. Den skriftliga informationen ska vara utformad så att blodgivaren kan förstå när hen inte ska ge blod eller bör ta kontakt med blodcentralen för rådgivning.
Ge muntlig och skriftlig information omfattande punkterna ovan vid nyanmälan. Blodgivaren ska före nyanmälan uppmanas att noggrant läsa den skriftliga informationen och rådfråga blodcentralen om något är oklart.
Inför varje blodgivning ska blodgivaren ges skriftlig information omfattande minst punkterna 5, 6 och 8 ovan. Givaren ska uppmanas att läsa informationen innan hen fyller i sin hälsodeklaration. Om det behövs, ska information också ges muntligt.
För person som arbetar som pilot, lokförare, kranförare, flygledare eller liknande kan det finns säkerhetsbestämmelser som gäller blodgivning viss tid innan arbete. Blodgivning bör ske efter arbete eller hobby som utsätter kroppen för extrem ansträngning. Alternativt kan blodgivning ske med minst 12 timmars marginal innan sådan ansträngning.
Referenser: SOSFS 2009:28 bilaga 3 Europarådsguiden - Guide to the preparation, use and quality assurance of blood components, 19:e utgåvan, kap 2, sid 135.
Uppdaterad 2021-10-01
Hälsodeklarationerna utgår från formatet på de elektroniska hälsodeklarationerna (EHD) med fråga och följdfråga. I sista kolumnen finns förslag på frågor som kan ställas vid personlig intervju. Följande frågeformulär finns för det elektroniska formatet:
I de fall givaren har besvarat sin hälsodeklaration före besöket på blodcentralen, till exempel via internet med elektronisk signatur via BankID, måste kompletterande frågor A-E enligt nedan ställas för tidsperioden mellan besvarande och blodgivning.
När Blodcentraler saknar EHD ska de istället erbjuda hälsodeklaration på papper med samma frågor och följdfrågor (ev. förenklade följdfrågor). Observera att vid användning av pappershälsodeklarationer ska OBS-koder läggas in manuellt som annars kan genereras av EHD.
Vid särskilda epidemiologiska situationer, t.ex. utbrott av infektionssjukdom som kan överföras genom blodtransfusion, kan tilläggsfråga exempelvis enligt nedanstående förslag vara tillämplig:
”Har du senaste 4 veckorna kommit i kontakt med smitta för mässlingen?”
Länk till Hälsodeklarationer
Socialstyrelsens föreskrift anger att den som vill bli blodgivare och den som vill ge blod ska underteckna sin hälsodeklaration och därigenom intyga samt ge sitt samtycke till flera punkter enligt nedan. Samtycket och intygandet ska undertecknas då personen anmäler sig som blodgivare. Intygandedelen ska undertecknas före varje givning av blod eller blodkomponenter.
Underskrift av hälsodeklaration ska ske med namnunderskrift på papper eller elektronisk signaturplatta, med BankID eller med biometriskt identifieringssystem kopplat till giltig identitetshandling (se nedan).
Vid anmälan till blodgivning finns punkter tillagda till Socialstyrelsens krav på samtycke. Det är för att försäkra att den blivande givaren är medveten om registrering av uppgifter enligt personuppgiftslagen och patientdatalagen samt medger insamling till blodbank.
Jag anmäler mig som blodgivare och samtycker till att:
Inför varje donation samt vid anmälan till blodgivning ska givaren intyga att risk för blodsmitta inte föreligger.
Jag intygar att:
*Markerade punkter härrör ur SOSFS 2009:28. Vissa är modifierade för att passa verksamheten samt för att underlätta begripligheten för blodgivarna.
Ytterligare samtycke kan läggas till, för de blodcentraler som så önskar, som handlar om läkemedel, forskning, kvalitetsarbete, utbildning etc. Det utökade samtycket kan skrivas som separat fråga/frågor eller tillsammans med det övriga samtycket.
Jag samtycker till att de delar av blodet som inte används direkt i sjukvården får användas för framställning av läkemedel, t.ex. för blödarsjuka.
Jag samtycker till att de delar av blodet som inte används direkt i sjukvården får användas för utbildning, kvalitets- och utvecklingsarbete inom sjukvården samt även för klinisk prövning och forskning inom och utom landet som är godkänd av Etikprövningsmyndigheten.
Fastställd identitet enligt ovanstående identitetshandlingar får kopplas till ett biometriskt identifieringssystem, t.ex. fingeravtrycksavläsning, för identitetskontroller vid kommande blodgivningar. Det biometriska identifieringssystemet ska vara validerat och ge minst samma säkerhet som identifiering med hjälp av giltig identitetshandling.
Uppdaterad 2021-06-23
Blodgivare som deltar i läkemedelsstudie bör ej ge blod men undantag kan göras av blodcentralens läkare. Blodgivare som har deltagit i läkemedelsstudie bör ha en tids uppehåll efter avslutad studie. Tidsintervallet avgörs av blodcentralens läkare, men givaren kan också ha fått besked om intervall från studiedokument då blodgivning inte är tillåten.
Grundregeln är att licenspreparat inte är godkända, kontakta blodcentralens läkare för beslut.
Observera att för följande licenspreparat gäller minsta uppehåll:
Läkemedel inhandlade på internetapotek godkända av Läkemedelsverket bedöms på samma sätt som läkemedel inhandlade på fysiskt apotek. För internetapotek – webhandlare godkända av Läkemedelsverket hittas i listan https://lakemedelsverket.se/ovriga-sidor/eu-logotyp-vidimering/#A00005
Observera:
*EU/EES = EU + Island, Liechtenstein och Norge. Samma regler gäller även för Schweiz och Storbritannien.
Naturläkemedel har sin aktiva komponent från djurriket, till skillnad från Växtbaserade läkemedel och Traditionella växtbaserade läkemedel. Dessa tre grupper finns i FASS med ATC-kod och bedöms då enligt läkemedelslistans ATC-kodslista.
För Naturläkemedel och Växtbaserade läkemedel bedömer Läkemedelsverket kvalitet, säkerhet och effekt innan preparaten godkänns för försäljning. För Traditionella växtbaserade läkemedel bedömer Läkemedelsverket kvalitet och säkerhet i ett förenklat registreringsförfarande. För de preparat från naturen som inte har ATC-kod har vi inget regelverk att följa.
Lista Läkemedel vid blodgivning
En person som påbörjat eller genomgått vaccination får enligt Socialstyrelsens regelverk godkännas som blodgivare tidigast
Vaccin mot hepatit B innehåller HBs-antigen som kan visa reaktivitet i HBsAg-tester. Av praktiska skäl godkännes därför givaren först 2 veckor efter vaccinationen när vaccinet givits profylaktiskt (om given pga. exponering uppehåll 6 månader).
PPD används dels diagnostiskt vid misstänkt tuberkulossmitta, dels före tuberkulosvaccination med BCG. För att tillåtas för blodgivning måste reaktionen vara avläst (tar 2–3 dygn) och godkänd, dvs. ingen misstanke på aktuell infektion ska finnas. Huden ska vara läkt.
Lista över vacciner och immuniseringar
Lista över Sjukdomar, tillstånd, åtgärder och risk för blodsmitta av betydelse för blodgivning
(tidigare kallat könsbyte eller könskorrektion)
Uppdaterad 2021-09-01
När en person ändrar sitt kön från det ursprungliga biologiska könet till att leva fullt ut i sin könsidentitet används bl.a. hormonbehandling och kirurgi, vilket kan påverka blodgivningen. Byte av juridisk person innebär nytt personnummer och namn.
Identitet och spårbarhet – blodverksamheten använder de uppgifter om personnummer och namn som finns i folkbokföringen. Vid byte av personnummer ska spårbarhet säkerställas, t.ex. genom notering av båda personnummer i blodgivarjournaler knutna till respektive personnummer. Nyanmälan ska utföras vid byte av personnummer. Det juridiska könet bestäms för varje tillfälle av personnumret, medan det personliga bemötandet styrs av den könsidentitet givaren har.
Behandling/läkemedel - Hormonbehandling, laserbehandling och kirurgi bedöms enligt Handbokens Läkemedel vid blodgivning respektive Sjukdomar, tillstånd, åtgärder och risk för blodsmitta av betydelse för blodgivning.
Hb-gränser och intervall - Hb-värdet påverkas av testosteron-/antitestosteron-behandling, så att nivån kommer att anpassas till det juridiska könet, och därmed till blodverksamhetens tappningsgränser och tappningsintervaller.
Hälsodeklaration – val av frågor för män respektive kvinnor styrs av personnummer.
Plasma till patient – biologisk kvinna som blir juridisk man och kan ge plasma till patient bör kontrolleras för leukocytantikroppar, om det är rutin vid aktuell blodcentral.
Riskhändelse blodsmitta – Bedömning om givaren kan ge blod/blodkomponenter till patient avgörs av eventuella sexuella riskhändelser de senaste 6 månaderna utifrån svar på den hälsodeklaration som gäller för det juridiska könet.
Komplikationer och biverkningar kan uppstå i samband med blodgivning. För att förebygga och hantera dessa är det viktigt att känna till de vanligaste komplikationerna och deras orsaker.
Givare som drabbats av en komplikation vid blodgivning bör kontaktas nästa vardag för att höra hur de mår. Om komplikationen lett till kostnader har givaren rätt till ersättning. Allvarliga skador eller tillbud ska anmälas enligt patientsäkerhetslagen, se Rapportering vid inträffade avvikelser och biverkningar (nedan).
Vasovagal reaktion, dvs. att givaren känner sig svag eller svimmar, är inte ovanligt i samband med blodgivning. Förstagångsgivare, yngre givare och givare med låg kroppsvikt är särskilt utsatta, men även vana givare kan drabbas. Själva reaktionen beror på överaktivering i delar av det icke-viljestyrda nervsystemet, vilket leder till lågt blodtryck och försämrad blodcirkulation. Givaren kan bli blek, yr, illamående, gäspa, få kallsvettningar, eller känna sig allmänt svag. Ibland blir pupillerna vidgade. Om hjärnan får för lite blod kan givaren svimma och i sällsynta fall drabbas av kramper. Svimning inträffar oftast en kort tid efter att givaren lämnat blodgivningsbritsen och därför bör givaren, om möjligt, vila på blodcentralen en stund efter blodgivningen. Kramper vid vasovagal reaktion beror inte på epilepsi och behöver normalt inte utredas.
Stress, oro och smärta kan vara utlösande faktorer. En lugn och trygg miljö och ett gott bemötande är därför viktigt för att minska riskerna. Särskilt förstagångsgivare kan med fördel tillfrågas om farhågor eller oro inför givningen för att avdramatisera situationen. Dryck före givning liksom att tillfälligt spänna musklerna i armar, ben och bål under tappning kan sannolikt minska riskerna och bör rekommenderas givare med förhöjd risk.
Fördröjda vasovagala reaktioner är ovanligare, men kan inträffa flera timmar efter givning, vilket kan vara bra att ha i åtanke för givare med riskfyllt yrke/hobby.
Det viktigt att utstråla lugn och trygghet för att undvika onödig stress hos givaren. Påkalla hjälp diskret och avbryt tappningen. Sänk huvudändan och höj tappningsbritsens fotända maximalt. Lossa stasen och avlägsna tappningskanylen från armen. Om blodgivaren visar kramptendenser säkerställ att hen inte faller av britsen eller på annat sätt skadar sig själv.
Om reaktionen inträffar efter avslutad tappning; hjälp givaren att lägga sig ner på brits eller golv och höj upp fötterna.
Eventuell medvetandeförlust är oftast kortvarig (10–30 sekunder). Om den varar mer än 2 minuter ska blodcentralens läkare kontaktas.
Informera givaren om vad som hänt, att det inte är farligt och är övergående.
Kontrollera puls och blodtryck. Vid behov kan 10–20 orala droppar Effortil (7,5 mg/mL) ges enligt lokal rutin. Följ därefter blodtryck och puls och notera resultaten. När blodgivaren mår bättre ge vätska att dricka om hen inte är illamående. Om symtomen inte avklingar bör blodcentralens läkare kontaktas.
Givare som fått läkemedlet Effortil bör ges skriftlig information om att de fått behandlingen.
Givare som slagit i huvudet i samband med vasovagal reaktion bör bedömas av läkare.
Vid svåra eller upprepade reaktioner bör, efter samtal med givaren, avregistrering övervägas.
För att undvika att artärpunktion bör tilltänkt stickställe palperas för att utesluta pulsationer.
En subkutan blödning kan uppträda vid perforation av venen, men också vid en otillräcklig kompression efter avslutad venpunktion. Blödningen kan ses som en svullnad/blånad i armvecket, ibland med utbredning längs underarmen. Vid venös blödning ska blödningsstället först komprimeras. Efter ett några minuter läggs tryckförband.
Punktion av en artär ska misstänkas om en blodpåse fylls med ljust rött blod på onormalt kort tid. Det höga trycket i artären kan leda till en stor blödning när nålen avlägsnas. Vid misstanke om artärpunktion ska ett kraftigt manuellt tryck anläggas under minst 10 minuter. Personal ska kvarstanna hos givaren tills läkarbedömning är gjord. Blodcentralens läkare ska kontaktas eftersom artärpunktion kan ge både kortsiktiga och långsiktiga besvär. Skadan bör dokumenteras och vid behov behandlas redan i akutskedet.
Om nålen sticks genom eller invid en nerv kan det utlösa omedelbar smärta med utstrålning i arm och eventuellt hand. Vid skada på nerven kan handens och underarmens muskelfunktion och känsel påverkas. Avbryt stickförsöket omedelbart och kontakta blodcentralens läkare för bedömning.
Påbörja omedelbart hjärt-lungräddning vid misstanke om andnings- och cirkulationsstopp. Larma hjärtjour eller ambulans. Tydligt anslag om hur hjärtjour och ambulans tillkallas ska finnas.
Vid aferesgivning kan det förekomma biverkningar som beror på förändringar i balansen av salter (elektrolyter) i blodet. Förändringen beror på citrat som tillförs för att förhindra koagelbildning i aferesmaskinen. Citrat sänker nivåerna av kalcium och magnesium, vilket kan leda till domningar och stickningar i t.ex. händer och läppar. Trötthet, illamående, magbiverkningar och kramper kan också förekomma. Risken att drabbas beror på individuell känslighet, hastigheten av citrattillförsel och på hur länge aferesen pågår.
Vid lindriga symtom kan givaren erbjudas kalciumtabletter och/eller afereshastigheten sänkas. Vid uttalade symtom bör givningen avbrytas. Biverkningar till följd av lågt kalcium kan till viss del förebyggas genom intag av kalciumtabletter eller kalciumrik kost strax innan givning. En ovanlig biverkan är hjärtrytmrubbningar, vilket beror på att både kalcium och kalium sjunker vid citrattillförsel. Givare med långt-QT-syndrom bör därför inte vara aferesgivare.
Symtom som beror på rubbad saltbalans går nästan alltid över av sig själv kort efter att aferesen avslutats.
Inträffade avvikelser och biverkningar vid blodgivning ska registreras, utredas, åtgärdas och dokumenteras i ett lokalt system för avvikelsehantering. Allvarliga biverkningar och avvikande händelser ska anmälas enligt patientsäkerhetslagen och Socialstyrelsens föreskrifter. Om blodgivaren har drabbats av eller riskerar att drabbas av allvarlig vårdskada, ska anmälan ske i enlighet med Lex Maria. Beslut om sådan anmälan tas av verksamhetschef tillsammans med chefläkare. Anmälan ska skickas så snart som möjligt till Inspektionen för Vård och Omsorg (IVO) och utredning av händelsen bifogas. Givaren ska informeras om att hen drabbats av en vårdskada och att en Lex Maria-anmälan har gjorts. Alla avvikelser och biverkningar ska sammanställas och diskuteras med berörd personal så att åtgärder kan vidtas för att förhindra att de inträffar igen.
Blodgivare omfattas av samma försäkring som patienter. Om givaren skadats i samband med blodgivning bör givaren ersättas för ekonomiska utlägg av blodcentralen eller genom patientförsäkringen. För information om patientförsäkringen kan blodgivaren hänvisas till Landstingets Ömsesidiga Försäkringsbolag, där det finns en elektronisk blankett för anmälan av skada.
Om givaren är missnöjd med blodcentralens bemötande eller handläggning bör en direkt dialog eftersträvas. Om detta inte är framgångsrikt kan givaren hänvisas till lokal patientnämnd eller vårdgivarens klagomålshantering via 1177.se, i enlighet med lokal rutin.
Här beskrivs endast smittämnen blodverksamheten i Sverige testar för (hepatit B, hepatit C, hiv, HTLV och syfilis) samt West Nile-virus, zikavirus, malaria, Chagas sjukdom och Creutzfeldt-Jacobs sjukdom (CJD och vCJD).
Hepatit B-virus (HBV) är ett DNA-virus. HBV finns i blod och i vissa andra kroppsvätskor som t ex saliv. Smittöverföringen sker vanligen vid sexuell kontakt eller via kontaminerade injektionssprutor. Andra smittvägar kan förekomma. Efter akut HBV-infektion blir 5-10% kroniska bärare av smittämnet. Infektion tidigt i livet är ofta asymtomatisk och medför större risk för kroniskt bärarskap.
Hepatit B-virus överlever lagring i samtliga blodkomponenter. Enstaka transfusionsöverförda fall har rapporterats de senaste decennierna.
Hepatit C-virus (HCV) är ett RNA-virus och tillhör gruppen Toga-virus. Smittöverföringen sker vanligen med kontaminerade injektionssprutor. Sexuell smitta är ovanlig. HCV-infekterade personer kan vara bärare av virus mycket länge. Smittämnet förekommer oftast samtidigt med anti-HCV i blodet och kan påvisas med NAT.
Hepatit C-virus överlever lagring i samtliga blodkomponenter. Med nuvarande testning är risken för HCV-infektion mycket liten. Sedan testning infördes 1992 har enstaka fall av transfusionsöverförd smitta dokumenterats från givare i inkubationsskede (fönsterfas) av HCV-infektion, innan antikroppstest blivit positiv.
Humant immunbristvirus (hiv) är ett retrovirus. Två varianter är för närvarande kända, hiv-1 och hiv-2. Smittöverföring sker sexuellt, vid injektion eller transfusion av infekterat blod samt från mor till nyfött barn. Hiv-2 förekommer speciellt i Västafrika. Asymtomatiskt bärarskap kan med dagens mediciner vara livslångt.
Hiv-virus överlever lagring i samtliga blodkomponenter. Sedan anti-hiv testning infördes 1985 har inget känt fall av transfusionsöverförd smitta inträffat i Sverige.
Humant T-lymfotropt virus (HTLV) är ett retrovirus. HTLV-I finns framförallt i Afrika, södra Japan och Mellanamerika, speciellt Karibiska övärlden. Smittöverföring sker sexuellt, med kontaminerade injektionssprutor och från mor till barn, huvudsakligen vid amning. HTLV-II har framför allt påvisats hos personer som injicerat narkotika. Sannolikt livslångt bärarskap.
HTLV överförs med största sannolikhet endast med leukocytinnehållande blodkomponenter. Dock liten risk för smitta, eftersom alla blodenheter leukocytreduceras. Risken för smitta är störst med blod som förvarats kortare än 2 veckor.
Treponema pallidum är en spiroket, som inte överlever i blodenheter mer än 4-5 dygn vid 4o C. Smitta kan överföras från givare i seronegativ fas (antikroppar saknas), i primärt och sekundärt stadium av sjukdomen. Sållningstest för syfilissmitta blir oftast reaktivt inom 3-6 veckor efter smittotillfället.
Liten risk för transfusionsöverförd smitta, eftersom incidensen av syfilis är låg samt att bakterien ej tål kylförvaring och inte heller hög syrgastension.
West Nile Virus (WNV) tillhör gruppen flavivirus. Virus överförs till människa via myggor och ett stort antal fågelarter kan fungera som reservoar. Under utbrott i USA har humansmitta via blodtransfusion och organtransplantation inträffat. 3-14 dygns inkubationstid. Sjukdomen är ofta lindrig med influensaliknande symtom som feber, huvud- och muskelvärk och ibland uppträder inga symtom. I ungefär hälften av fallen ses också ett rödflammigt utslag. Ibland är sjukdomen allvarlig med tecken på hjärnhinneinflammation (meningit) eller hjärtmuskelinflammation (myocardit). De flesta tillfrisknar inom en vecka men årligen förekommer dödsfall.
Europeiska smittskyddsmyndigheten, ECDC, bevakar smittläget och informerar när tillfälliga uppehållsregler måste tillämpas.
Zikavirus tillhör gruppen flavivirus. Det finns en asiatisk och en afrikansk variant och de är släkt bland annat med dengue och West Nile virus. Viruset överförs till människa via myggor, men kan även smitta från mor till barn via moderkakan eller vid förlossning, via blodtransfusion och transplanterade organ samt vid sexuell kontakt.
Inkubationstid 3-12 dagar efter bett av infekterad mygga. De flesta infektionerna är symtomlösa. Om symtom förekommer är de oftast milda och varar mellan 2-7 dagar utan svåra komplikationer. De vanligaste symtomen är hudrodnad, som kan klia, lätt feber, trötthet, ögoninflammation, ledvärk, muskelvärk och huvudvärk. Hos kvinnor infekterade under graviditet finns ökad risk för missfall samt att fostret drabbas av skador på centrala nervsystemet. Diagnostik kan göras genom påvisande av viralt RNA, de första 3-7 dagarna efter symtomens uppträdande. Virus har upptäckts i sädesvätska upp till 62 dagar efter symtomdebut.
Europeiska smittskyddsmyndigheten, ECDC, bevakar smittläget och det finns i dagsläget inga bevis för spridning av zikavirus i Europa.
Malaria orsakas av en protozo av släktet Plasmodium och överförs till människa via infekterade myggor. Flera olika arter malariaplasmodier finns. En smittad person kan vara symtomfri bärare mycket länge, med Plasmodium malariae i flera decennier och övriga arter sällan mer än 3 år. Plasmodium falciparum resulterar dock i allmänhet i sjukdom inom 3 månader. Inkubationstiden varierar för de olika plasmodiearterna och med mängden överförda parasiter: för Pl. falciparum i regel 8-13 dygn (max 29 dygn), för Pl. malariae (den vanligaste formen av transfusionsöverförd malaria) upp till 3,5 månader.
Smittöverföring mellan människor sker via infekterade erytrocyter men är mycket ovanligt i Europa. Endast ett transfusionsöverfört fall beskrivet i Sverige (1980, Pl. falciparum). Smittöverföring förekommer ej med fraktionerade plasmaprodukter då de inte innehåller några erytrocyter. Plasmodierna överlever i transfusionsblod vid 4 oC upp till 21 dygn. Patienter med sänkt immunförsvar kan få livshotande infektion.
Aktuell information om i vilka områden malaria förekommer ska finnas på varje blodcentral.
Trypanosoma cruzi är en protozo och överförs till människa genom bett av skinnbaggar ("kissing bugs"). Vanligen 20-40 dagars inkubationstid. Sjukdomsdebuten är ofta obemärkt, men karakteriseras av feber som kan vara i 6-8 veckor och som inte påverkas av antibiotika. Symtom kommer oftast efter många år och då i form av tilltagande hjärtförstoring och hjärtinsufficiens.
Trypanosomerna kan överleva i blodkomponenter i 14 -21 dygn. Överföring via trombocytenheter finns dokumenterad. Inget fall av Chagas sjukdom efter behandling med fraktionerade plasmaprodukter finns beskrivet. Folkhälsomyndigheten utför analys i de fall tester behövs för godkännande av blodgivare.
Sjukdomen orsakas av ett förändrat protein (prion), som efter en inkubationstid på flera år ger tilltagande neurologisk sjukdom med demensutveckling och dödligt förlopp. Creutzfeldt-Jacobs sjukdom finns i tre olika former: sporadisk, familjär (ärftlig) och iatrogen (överförd vid sjukvård). Sporadisk CJD utgör 85% och har rapporterats från olika delar av världen, även Sverige, med en incidens av 1 fall på 1 miljon människor årligen. Familjär CJD utgör 15% av CJD och i Sverige finns familjer med nedärvd prionsjukdom.
Iatrogen CJD har drabbat ett fåtal patienter som behandlats med tillväxthormon eller gonadotropin tillverkat från hypofysextrakt, dock inga överföringar i Sverige. 1986 upphävdes registreringen i Sverige av tillväxthormon från hypofysextrakt, som då hade givits till 150 - 250 patienter. CJD har även överförts vid transplantation av hård hjärnhinna (dura mater) och i ett par fall vid transplantation av hornhinna.
Inget fall av transfusionsöverförd CJD finns beskrivet någonstans i världen.
Smittämnet för vCJD är ett förändrat protein (prion) och sjukdomen har sannolikt samma genes som BSE (Bovine Spongiform Encephalopathy, ”galna kosjukan”). BSE förekom som en epidemi i Storbritannien på 80- och 90-talet. vCJD anses orsakas av förtäring av produkter från nötkreatur som har burit på det förändrade proteinet. vCJD drabbar yngre personer och har ett mer utdraget förlopp än CJD. I Sverige har inget fall av vCJD inträffat, inte heller något fall av BSE. Enstaka fall av transfusionsöverförd vCJD finns beskrivna i Storbritannien.
Som försiktighetsåtgärd har många länder samt plasmaköpare infört åtgärder för att minska risken för transfusionsöverförd vCJD, fr.a. genom uteslutning av givare som vistats sammanlagt >6 månader i Storbritannien under åren 1980-1996.
Svensk förening för transfusionsmedicin, ”Blodverksamheten i Sverige: omfattning, kvalitet och säkerhet.”
Information om smittrisk i olika länder kan sökas på dessa länkar: - Storbritannien: http://www.transfusionguidelines.org.uk/dsg/gdri/guidelines, - CDC:s hemsida Malaria Information by Country
Svenska infektionsläkarföreningen. ”Rekommendationer för malariaprofylax 2019”
ECDCs uppdaterade information om geografisk förekomst av infektioner med West Nile Virus: http://ecdc.europa.eu/en/healthtopics/west_nile_fever/West-Nile-fever-maps/pages/index.aspx
Socialstyrelsens information om CJD https://www.socialstyrelsen.se/stod-i-arbetet/sallsynta-halsotillstand/creutzfeldt-jakobs-sjukdom/
| SÅLLNINGSTEST för | Infördes | TESTNING enligt gällande krav |
Kommentar |
| Syfilis | 1948-1954 | vid nyanmälan och vid varje blod/plasmagivning |
se fotnot 1 |
| HBsAg | 1970-1972 | vid nyanmälan och vid varje blod/plasmagivning | |
| anti-hiv 1 anti-hiv 1+2 | 1985, maj-sep 1991 | vid nyanmälan och vid varje blod/plasmagivning |
”combotest” |
| Hiv-antigen och anti-hiv 1+2 | krav från 2010 | ||
| anti-CMV | 1985-1986 |
se fotnot 2 |
|
| anti-HBc | 1991 | vid nyanmälan | |
| anti-HCV | 1990-1992 | vid nyanmälan och vid varje blod/plasmagivning |
krav från 1992-01-01 |
| anti-HTLV I+II | 1994, jan-feb | vid nyanmälan |
se fotnot 3 |
1. Från 1989 var testning för syfilis obligatoriskt endast vid nyanmälan. Testet utfördes dock i regel vid varje blodtappning om plasmaköpare krävde det. Obligatoriskt vid varje blodtappning från 2010.
2. Testning för anti-CMV har aldrig varit krav, men anti-CMV negativa blodkomponenter har rekommenderats vid transfusion till patienter med nedsatt immunförsvar. Leukocytreducerade blodkomponenter anses inte överföra CMV.
3. 1994 krav för HTLV I/II vid nyanmälan och varje blod/plasmagivning. Efter bedömning av kostnad-nytta beslöts om test endast vid nyanmälan från 1995-03-01.
Den vanligaste formen av transfusionsöverförd smitta är hudbakterier, sk. mikrobiell kontamination som beskrivs längre ner. Utredning och smittspårning avser här när patient blivit smittad av patogen som ingår i smittskyddslagstiftningen.
Om en patient misstänks ha smittats via blodtransfusion ska patientens smitta bekräftas med minst två oberoende undersökningar. Om ytterligare blodkomponenter finns kvar från samma blodgivning ska dessa omedelbart spåras och spärras i datorsystemet.
De givare, vars blod har givits till patienten, ska snarast spåras och utredas, för den smitta eller sjukdom som patient har. Ny provtagning ska ske och analyser ska utföras med sedvanliga sållningstester och bekräftande tester, inkl PCR när tillämpligt. Om det finns arkiverade, frysförvarade serum- eller plasmaprov från blodtappningstillfället kan de vara av värde. Test på aktuellt smittämne kan då upprepas med olika reagens/tekniker, inklusive med PCR.
Om en givare visar sig vara reaktiv för det aktuella smittämnet ska infektionsklinik informeras och remiss ska utfärdas för fortsatt omhändertagande och behandling. Givaren ska av läkare informeras på tillfredsställande sätt om smittan och ges möjlighet att ställa frågor samt få kontaktuppgifter till den infektionsklinik dit remissen skickas.
Den läkare som är ansvarig för patienten som fått smittan via blodtransfusion, ska informeras av blodcentralens läkare om utredningens resultat. Blodcentralens läkare bör även kontrollera om och när givaren tidigare givit blod och ta ställning till om ytterligare åtgärder är aktuella. I vissa fall av blodsmitta krävs också att tidigare komponenter från samma givare uppspåras enligt regler från Socialstyrelsen, Läkemedelsverket och ev. plasmafraktionerare.
Transfusionssmitta med t.ex. hiv, HBV eller HCV kan inträffa av följande skäl:
Bakterier och, hypotetiskt, även andra mikroorganismer som finns på och i blodgivarens hud, på tappningspersonalens händer eller på blodpåsarnas utsida kan, framförallt vid venpunktion, medfölja blodströmmen och kontaminera påsens innehåll. Vid förvaring finns risk att mikroorganismerna växer ut i sådant antal att de kan ge upphov till sepsis och allvarliga toxiska effekter hos mottagaren.
Risk för livshotande transfusionsassocierad sepsis är störst vid trombocyttransfusion då lagringstemperaturen (20-24oC) medför större risk för bakterietillväxt. De bakterier som orsakar transfusionsöverförd sjukdom är främst grampositiva kocker från hudfloran. Vid mikrobiell kontaminering av hudbakterier är smittspårning inte tillämplig, men händelseanalys ska utföras.
