BILAGOR
Informationen syftar till att minimera risker för blodgivare och blodmottagare. Säker blodgivning förutsätter samarbete och god kommunikation mellan blodcentral och blodgivare. Därför är det viktigt att blodgivare är välinformerade och förstår de risker som föreligger, för både blodgivare och blodmottagare.
Det finns tillfällen då det inte är lämpligt att ge blod och därför behöver blodgivaren berätta om sjukdomar, behandlingar, läkemedel, resor samt smittrisktillfällen, för sin egen hälsas skull och för blodmottagarens säkerhet.
Blodgivaren ska förstå sitt ansvar i att blodet måste vara fritt från smitta. Tester kan inte upptäcka smitta när en person är helt nysmittad. Därför måste blodgivaren sanningsenligt besvara blodcentralens frågor. Blodgivaren ska själv avstå från att ge blod vid minsta misstanke på situation med ökad risk för smitta.
Vidare syftar informationen till att blodgivaren ska förstå sina rättigheter att när som helst fråga och avstå från blodgivning, vilka risker som finns vid blodgivning samt vilka formella krav på sekretess, samtycke och registreringar som föreligger.
Skriftlig information omfattande alla punkter ovan ska alltid finnas tillgänglig på blodcentralen. Den skriftliga informationen ska vara utformad så att blodgivaren kan förstå när hen inte ska ge blod eller bör ta kontakt med blodcentralen för rådgivning.
Ge muntlig och skriftlig information omfattande punkterna ovan vid nyanmälan. Blodgivaren ska före nyanmälan uppmanas att noggrant läsa den skriftliga informationen och rådfråga blodcentralen om något är oklart.
Inför varje blodgivning ska blodgivaren ges skriftlig information omfattande minst punkterna 5, 6 och 8 ovan. Givaren ska uppmanas att läsa informationen innan hen fyller i sin hälsodeklaration. Om det behövs, ska information också ges muntligt.
För person som arbetar som pilot, lokförare, kranförare, flygledare eller liknande kan det finns säkerhetsbestämmelser som gäller blodgivning viss tid innan arbete. Blodgivning bör ske efter arbete eller hobby som utsätter kroppen för extrem ansträngning. Alternativt kan blodgivning ske med minst 12 timmars marginal innan sådan ansträngning.
Referenser: SOSFS 2009:28 bilaga 3 Europarådsguiden - Guide to the preparation, use and quality assurance of blood components, 19:e utgåvan, kap 2, sid 135.
Uppdaterad 2021-10-01
Hälsodeklarationerna utgår från formatet på de elektroniska hälsodeklarationerna (EHD) med fråga och följdfråga. I sista kolumnen finns förslag på frågor som kan ställas vid personlig intervju. Följande frågeformulär finns för det elektroniska formatet:
I de fall givaren har besvarat sin hälsodeklaration före besöket på blodcentralen, till exempel via internet med elektronisk signatur via BankID, måste kompletterande frågor A-E enligt nedan ställas för tidsperioden mellan besvarande och blodgivning.
När Blodcentraler saknar EHD ska de istället erbjuda hälsodeklaration på papper med samma frågor och följdfrågor (ev. förenklade följdfrågor). Observera att vid användning av pappershälsodeklarationer ska OBS-koder läggas in manuellt som annars kan genereras av EHD.
Vid särskilda epidemiologiska situationer, t.ex. utbrott av infektionssjukdom som kan överföras genom blodtransfusion, kan tilläggsfråga exempelvis enligt nedanstående förslag vara tillämplig:
”Har du senaste 4 veckorna kommit i kontakt med smitta för mässlingen?”
Länk till Hälsodeklarationer
Socialstyrelsens föreskrift anger att den som vill bli blodgivare och den som vill ge blod ska underteckna sin hälsodeklaration och därigenom intyga samt ge sitt samtycke till flera punkter enligt nedan. Samtycket och intygandet ska undertecknas då personen anmäler sig som blodgivare. Intygandedelen ska undertecknas före varje givning av blod eller blodkomponenter.
Underskrift av hälsodeklaration ska ske med namnunderskrift på papper eller elektronisk signaturplatta, med BankID eller med biometriskt identifieringssystem kopplat till giltig identitetshandling (se nedan).
Vid anmälan till blodgivning finns punkter tillagda till Socialstyrelsens krav på samtycke. Det är för att försäkra att den blivande givaren är medveten om registrering av uppgifter enligt personuppgiftslagen och patientdatalagen samt medger insamling till blodbank.
Jag anmäler mig som blodgivare och samtycker till att:
Inför varje donation samt vid anmälan till blodgivning ska givaren intyga att risk för blodsmitta inte föreligger.
Jag intygar att:
*Markerade punkter härrör ur SOSFS 2009:28. Vissa är modifierade för att passa verksamheten samt för att underlätta begripligheten för blodgivarna.
Ytterligare samtycke kan läggas till, för de blodcentraler som så önskar, som handlar om läkemedel, forskning, kvalitetsarbete, utbildning etc. Det utökade samtycket kan skrivas som separat fråga/frågor eller tillsammans med det övriga samtycket.
Jag samtycker till att de delar av blodet som inte används direkt i sjukvården får användas för framställning av läkemedel, t.ex. för blödarsjuka.
Jag samtycker till att de delar av blodet som inte används direkt i sjukvården får användas för utbildning, kvalitets- och utvecklingsarbete inom sjukvården samt även för klinisk prövning och forskning inom och utom landet som är godkänd av Etikprövningsmyndigheten.
Fastställd identitet enligt ovanstående identitetshandlingar får kopplas till ett biometriskt identifieringssystem, t.ex. fingeravtrycksavläsning, för identitetskontroller vid kommande blodgivningar. Det biometriska identifieringssystemet ska vara validerat och ge minst samma säkerhet som identifiering med hjälp av giltig identitetshandling.
Uppdaterad 2021-06-23
Blodgivare som deltar i läkemedelsstudie bör ej ge blod men undantag kan göras av blodcentralens läkare. Blodgivare som har deltagit i läkemedelsstudie bör ha en tids uppehåll efter avslutad studie. Tidsintervallet avgörs av blodcentralens läkare, men givaren kan också ha fått besked om intervall från studiedokument då blodgivning inte är tillåten.
Grundregeln är att licenspreparat inte är godkända, kontakta blodcentralens läkare för beslut.
Observera att för följande licenspreparat gäller minsta uppehåll:
Läkemedel inhandlade på internetapotek godkända av Läkemedelsverket bedöms på samma sätt som läkemedel inhandlade på fysiskt apotek. För internetapotek – webhandlare godkända av Läkemedelsverket hittas i listan https://lakemedelsverket.se/ovriga-sidor/eu-logotyp-vidimering/#A00005
Observera:
*EU/EES = EU + Island, Liechtenstein och Norge. Samma regler gäller även för Schweiz och Storbritannien.
Naturläkemedel har sin aktiva komponent från djurriket, till skillnad från Växtbaserade läkemedel och Traditionella växtbaserade läkemedel. Dessa tre grupper finns i FASS med ATC-kod och bedöms då enligt läkemedelslistans ATC-kodslista.
För Naturläkemedel och Växtbaserade läkemedel bedömer Läkemedelsverket kvalitet, säkerhet och effekt innan preparaten godkänns för försäljning. För Traditionella växtbaserade läkemedel bedömer Läkemedelsverket kvalitet och säkerhet i ett förenklat registreringsförfarande. För de preparat från naturen som inte har ATC-kod har vi inget regelverk att följa.
Lista Läkemedel vid blodgivning
En person som påbörjat eller genomgått vaccination får enligt Socialstyrelsens regelverk godkännas som blodgivare tidigast
Vaccin mot hepatit B innehåller HBs-antigen som kan visa reaktivitet i HBsAg-tester. Av praktiska skäl godkännes därför givaren först 2 veckor efter vaccinationen när vaccinet givits profylaktiskt (om given pga. exponering uppehåll 6 månader).
PPD används dels diagnostiskt vid misstänkt tuberkulossmitta, dels före tuberkulosvaccination med BCG. För att tillåtas för blodgivning måste reaktionen vara avläst (tar 2–3 dygn) och godkänd, dvs. ingen misstanke på aktuell infektion ska finnas. Huden ska vara läkt.
Lista över vacciner och immuniseringar
Lista över Sjukdomar, tillstånd, åtgärder och risk för blodsmitta av betydelse för blodgivning
(tidigare kallat könsbyte eller könskorrektion)
Uppdaterad 2021-09-01
När en person ändrar sitt kön från det ursprungliga biologiska könet till att leva fullt ut i sin könsidentitet används bl.a. hormonbehandling och kirurgi, vilket kan påverka blodgivningen. Byte av juridisk person innebär nytt personnummer och namn.
Identitet och spårbarhet – blodverksamheten använder de uppgifter om personnummer och namn som finns i folkbokföringen. Vid byte av personnummer ska spårbarhet säkerställas, t.ex. genom notering av båda personnummer i blodgivarjournaler knutna till respektive personnummer. Nyanmälan ska utföras vid byte av personnummer. Det juridiska könet bestäms för varje tillfälle av personnumret, medan det personliga bemötandet styrs av den könsidentitet givaren har.
Behandling/läkemedel - Hormonbehandling, laserbehandling och kirurgi bedöms enligt Handbokens Läkemedel vid blodgivning respektive Sjukdomar, tillstånd, åtgärder och risk för blodsmitta av betydelse för blodgivning.
Hb-gränser och intervall - Hb-värdet påverkas av testosteron-/antitestosteron-behandling, så att nivån kommer att anpassas till det juridiska könet, och därmed till blodverksamhetens tappningsgränser och tappningsintervaller.
Hälsodeklaration – val av frågor för män respektive kvinnor styrs av personnummer.
Plasma till patient – biologisk kvinna som blir juridisk man och kan ge plasma till patient bör kontrolleras för leukocytantikroppar, om det är rutin vid aktuell blodcentral.
Riskhändelse blodsmitta – Bedömning om givaren kan ge blod/blodkomponenter till patient avgörs av eventuella sexuella riskhändelser de senaste 6 månaderna utifrån svar på den hälsodeklaration som gäller för det juridiska könet.
Komplikationer och biverkningar kan uppstå i samband med blodgivning. För att förebygga och hantera dessa är det viktigt att känna till de vanligaste komplikationerna och deras orsaker.
Givare som drabbats av en komplikation vid blodgivning bör kontaktas nästa vardag för att höra hur de mår. Om komplikationen lett till kostnader har givaren rätt till ersättning. Allvarliga skador eller tillbud ska anmälas enligt patientsäkerhetslagen, se Rapportering vid inträffade avvikelser och biverkningar (nedan).
Vasovagal reaktion, dvs. att givaren känner sig svag eller svimmar, är inte ovanligt i samband med blodgivning. Förstagångsgivare, yngre givare och givare med låg kroppsvikt är särskilt utsatta, men även vana givare kan drabbas. Själva reaktionen beror på överaktivering i delar av det icke-viljestyrda nervsystemet, vilket leder till lågt blodtryck och försämrad blodcirkulation. Givaren kan bli blek, yr, illamående, gäspa, få kallsvettningar, eller känna sig allmänt svag. Ibland blir pupillerna vidgade. Om hjärnan får för lite blod kan givaren svimma och i sällsynta fall drabbas av kramper. Svimning inträffar oftast en kort tid efter att givaren lämnat blodgivningsbritsen och därför bör givaren, om möjligt, vila på blodcentralen en stund efter blodgivningen. Kramper vid vasovagal reaktion beror inte på epilepsi och behöver normalt inte utredas.
Stress, oro och smärta kan vara utlösande faktorer. En lugn och trygg miljö och ett gott bemötande är därför viktigt för att minska riskerna. Särskilt förstagångsgivare kan med fördel tillfrågas om farhågor eller oro inför givningen för att avdramatisera situationen. Dryck före givning liksom att tillfälligt spänna musklerna i armar, ben och bål under tappning kan sannolikt minska riskerna och bör rekommenderas givare med förhöjd risk.
Fördröjda vasovagala reaktioner är ovanligare, men kan inträffa flera timmar efter givning, vilket kan vara bra att ha i åtanke för givare med riskfyllt yrke/hobby.
Det viktigt att utstråla lugn och trygghet för att undvika onödig stress hos givaren. Påkalla hjälp diskret och avbryt tappningen. Sänk huvudändan och höj tappningsbritsens fotända maximalt. Lossa stasen och avlägsna tappningskanylen från armen. Om blodgivaren visar kramptendenser säkerställ att hen inte faller av britsen eller på annat sätt skadar sig själv.
Om reaktionen inträffar efter avslutad tappning; hjälp givaren att lägga sig ner på brits eller golv och höj upp fötterna.
Eventuell medvetandeförlust är oftast kortvarig (10–30 sekunder). Om den varar mer än 2 minuter ska blodcentralens läkare kontaktas.
Informera givaren om vad som hänt, att det inte är farligt och är övergående.
Kontrollera puls och blodtryck. Vid behov kan 10–20 orala droppar Effortil (7,5 mg/mL) ges enligt lokal rutin. Följ därefter blodtryck och puls och notera resultaten. När blodgivaren mår bättre ge vätska att dricka om hen inte är illamående. Om symtomen inte avklingar bör blodcentralens läkare kontaktas.
Givare som fått läkemedlet Effortil bör ges skriftlig information om att de fått behandlingen.
Givare som slagit i huvudet i samband med vasovagal reaktion bör bedömas av läkare.
Vid svåra eller upprepade reaktioner bör, efter samtal med givaren, avregistrering övervägas.
För att undvika att artärpunktion bör tilltänkt stickställe palperas för att utesluta pulsationer.
En subkutan blödning kan uppträda vid perforation av venen, men också vid en otillräcklig kompression efter avslutad venpunktion. Blödningen kan ses som en svullnad/blånad i armvecket, ibland med utbredning längs underarmen. Vid venös blödning ska blödningsstället först komprimeras. Efter ett några minuter läggs tryckförband.
Punktion av en artär ska misstänkas om en blodpåse fylls med ljust rött blod på onormalt kort tid. Det höga trycket i artären kan leda till en stor blödning när nålen avlägsnas. Vid misstanke om artärpunktion ska ett kraftigt manuellt tryck anläggas under minst 10 minuter. Personal ska kvarstanna hos givaren tills läkarbedömning är gjord. Blodcentralens läkare ska kontaktas eftersom artärpunktion kan ge både kortsiktiga och långsiktiga besvär. Skadan bör dokumenteras och vid behov behandlas redan i akutskedet.
Om nålen sticks genom eller invid en nerv kan det utlösa omedelbar smärta med utstrålning i arm och eventuellt hand. Vid skada på nerven kan handens och underarmens muskelfunktion och känsel påverkas. Avbryt stickförsöket omedelbart och kontakta blodcentralens läkare för bedömning.
Påbörja omedelbart hjärt-lungräddning vid misstanke om andnings- och cirkulationsstopp. Larma hjärtjour eller ambulans. Tydligt anslag om hur hjärtjour och ambulans tillkallas ska finnas.
Vid aferesgivning kan det förekomma biverkningar som beror på förändringar i balansen av salter (elektrolyter) i blodet. Förändringen beror på citrat som tillförs för att förhindra koagelbildning i aferesmaskinen. Citrat sänker nivåerna av kalcium och magnesium, vilket kan leda till domningar och stickningar i t.ex. händer och läppar. Trötthet, illamående, magbiverkningar och kramper kan också förekomma. Risken att drabbas beror på individuell känslighet, hastigheten av citrattillförsel och på hur länge aferesen pågår.
Vid lindriga symtom kan givaren erbjudas kalciumtabletter och/eller afereshastigheten sänkas. Vid uttalade symtom bör givningen avbrytas. Biverkningar till följd av lågt kalcium kan till viss del förebyggas genom intag av kalciumtabletter eller kalciumrik kost strax innan givning. En ovanlig biverkan är hjärtrytmrubbningar, vilket beror på att både kalcium och kalium sjunker vid citrattillförsel. Givare med långt-QT-syndrom bör därför inte vara aferesgivare.
Symtom som beror på rubbad saltbalans går nästan alltid över av sig själv kort efter att aferesen avslutats.
Inträffade avvikelser och biverkningar vid blodgivning ska registreras, utredas, åtgärdas och dokumenteras i ett lokalt system för avvikelsehantering. Allvarliga biverkningar och avvikande händelser ska anmälas enligt patientsäkerhetslagen och Socialstyrelsens föreskrifter. Om blodgivaren har drabbats av eller riskerar att drabbas av allvarlig vårdskada, ska anmälan ske i enlighet med Lex Maria. Beslut om sådan anmälan tas av verksamhetschef tillsammans med chefläkare. Anmälan ska skickas så snart som möjligt till Inspektionen för Vård och Omsorg (IVO) och utredning av händelsen bifogas. Givaren ska informeras om att hen drabbats av en vårdskada och att en Lex Maria-anmälan har gjorts. Alla avvikelser och biverkningar ska sammanställas och diskuteras med berörd personal så att åtgärder kan vidtas för att förhindra att de inträffar igen.
Blodgivare omfattas av samma försäkring som patienter. Om givaren skadats i samband med blodgivning bör givaren ersättas för ekonomiska utlägg av blodcentralen eller genom patientförsäkringen. För information om patientförsäkringen kan blodgivaren hänvisas till Landstingets Ömsesidiga Försäkringsbolag, där det finns en elektronisk blankett för anmälan av skada.
Om givaren är missnöjd med blodcentralens bemötande eller handläggning bör en direkt dialog eftersträvas. Om detta inte är framgångsrikt kan givaren hänvisas till lokal patientnämnd eller vårdgivarens klagomålshantering via 1177.se, i enlighet med lokal rutin.
Här beskrivs endast smittämnen blodverksamheten i Sverige testar för (hepatit B, hepatit C, hiv, HTLV och syfilis) samt West Nile-virus, zikavirus, malaria, Chagas sjukdom och Creutzfeldt-Jacobs sjukdom (CJD och vCJD).
Hepatit B-virus (HBV) är ett DNA-virus. HBV finns i blod och i vissa andra kroppsvätskor som t ex saliv. Smittöverföringen sker vanligen vid sexuell kontakt eller via kontaminerade injektionssprutor. Andra smittvägar kan förekomma. Efter akut HBV-infektion blir 5-10% kroniska bärare av smittämnet. Infektion tidigt i livet är ofta asymtomatisk och medför större risk för kroniskt bärarskap.
Hepatit B-virus överlever lagring i samtliga blodkomponenter. Enstaka transfusionsöverförda fall har rapporterats de senaste decennierna.
Hepatit C-virus (HCV) är ett RNA-virus och tillhör gruppen Toga-virus. Smittöverföringen sker vanligen med kontaminerade injektionssprutor. Sexuell smitta är ovanlig. HCV-infekterade personer kan vara bärare av virus mycket länge. Smittämnet förekommer oftast samtidigt med anti-HCV i blodet och kan påvisas med NAT.
Hepatit C-virus överlever lagring i samtliga blodkomponenter. Med nuvarande testning är risken för HCV-infektion mycket liten. Sedan testning infördes 1992 har enstaka fall av transfusionsöverförd smitta dokumenterats från givare i inkubationsskede (fönsterfas) av HCV-infektion, innan antikroppstest blivit positiv.
Humant immunbristvirus (hiv) är ett retrovirus. Två varianter är för närvarande kända, hiv-1 och hiv-2. Smittöverföring sker sexuellt, vid injektion eller transfusion av infekterat blod samt från mor till nyfött barn. Hiv-2 förekommer speciellt i Västafrika. Asymtomatiskt bärarskap kan med dagens mediciner vara livslångt.
Hiv-virus överlever lagring i samtliga blodkomponenter. Sedan anti-hiv testning infördes 1985 har inget känt fall av transfusionsöverförd smitta inträffat i Sverige.
Humant T-lymfotropt virus (HTLV) är ett retrovirus. HTLV-I finns framförallt i Afrika, södra Japan och Mellanamerika, speciellt Karibiska övärlden. Smittöverföring sker sexuellt, med kontaminerade injektionssprutor och från mor till barn, huvudsakligen vid amning. HTLV-II har framför allt påvisats hos personer som injicerat narkotika. Sannolikt livslångt bärarskap.
HTLV överförs med största sannolikhet endast med leukocytinnehållande blodkomponenter. Dock liten risk för smitta, eftersom alla blodenheter leukocytreduceras. Risken för smitta är störst med blod som förvarats kortare än 2 veckor.
Treponema pallidum är en spiroket, som inte överlever i blodenheter mer än 4-5 dygn vid 4o C. Smitta kan överföras från givare i seronegativ fas (antikroppar saknas), i primärt och sekundärt stadium av sjukdomen. Sållningstest för syfilissmitta blir oftast reaktivt inom 3-6 veckor efter smittotillfället.
Liten risk för transfusionsöverförd smitta, eftersom incidensen av syfilis är låg samt att bakterien ej tål kylförvaring och inte heller hög syrgastension.
West Nile Virus (WNV) tillhör gruppen flavivirus. Virus överförs till människa via myggor och ett stort antal fågelarter kan fungera som reservoar. Under utbrott i USA har humansmitta via blodtransfusion och organtransplantation inträffat. 3-14 dygns inkubationstid. Sjukdomen är ofta lindrig med influensaliknande symtom som feber, huvud- och muskelvärk och ibland uppträder inga symtom. I ungefär hälften av fallen ses också ett rödflammigt utslag. Ibland är sjukdomen allvarlig med tecken på hjärnhinneinflammation (meningit) eller hjärtmuskelinflammation (myocardit). De flesta tillfrisknar inom en vecka men årligen förekommer dödsfall.
Europeiska smittskyddsmyndigheten, ECDC, bevakar smittläget och informerar när tillfälliga uppehållsregler måste tillämpas.
Zikavirus tillhör gruppen flavivirus. Det finns en asiatisk och en afrikansk variant och de är släkt bland annat med dengue och West Nile virus. Viruset överförs till människa via myggor, men kan även smitta från mor till barn via moderkakan eller vid förlossning, via blodtransfusion och transplanterade organ samt vid sexuell kontakt.
Inkubationstid 3-12 dagar efter bett av infekterad mygga. De flesta infektionerna är symtomlösa. Om symtom förekommer är de oftast milda och varar mellan 2-7 dagar utan svåra komplikationer. De vanligaste symtomen är hudrodnad, som kan klia, lätt feber, trötthet, ögoninflammation, ledvärk, muskelvärk och huvudvärk. Hos kvinnor infekterade under graviditet finns ökad risk för missfall samt att fostret drabbas av skador på centrala nervsystemet. Diagnostik kan göras genom påvisande av viralt RNA, de första 3-7 dagarna efter symtomens uppträdande. Virus har upptäckts i sädesvätska upp till 62 dagar efter symtomdebut.
Europeiska smittskyddsmyndigheten, ECDC, bevakar smittläget och det finns i dagsläget inga bevis för spridning av zikavirus i Europa.
Malaria orsakas av en protozo av släktet Plasmodium och överförs till människa via infekterade myggor. Flera olika arter malariaplasmodier finns. En smittad person kan vara symtomfri bärare mycket länge, med Plasmodium malariae i flera decennier och övriga arter sällan mer än 3 år. Plasmodium falciparum resulterar dock i allmänhet i sjukdom inom 3 månader. Inkubationstiden varierar för de olika plasmodiearterna och med mängden överförda parasiter: för Pl. falciparum i regel 8-13 dygn (max 29 dygn), för Pl. malariae (den vanligaste formen av transfusionsöverförd malaria) upp till 3,5 månader.
Smittöverföring mellan människor sker via infekterade erytrocyter men är mycket ovanligt i Europa. Endast ett transfusionsöverfört fall beskrivet i Sverige (1980, Pl. falciparum). Smittöverföring förekommer ej med fraktionerade plasmaprodukter då de inte innehåller några erytrocyter. Plasmodierna överlever i transfusionsblod vid 4 oC upp till 21 dygn. Patienter med sänkt immunförsvar kan få livshotande infektion.
Aktuell information om i vilka områden malaria förekommer ska finnas på varje blodcentral.
Trypanosoma cruzi är en protozo och överförs till människa genom bett av skinnbaggar ("kissing bugs"). Vanligen 20-40 dagars inkubationstid. Sjukdomsdebuten är ofta obemärkt, men karakteriseras av feber som kan vara i 6-8 veckor och som inte påverkas av antibiotika. Symtom kommer oftast efter många år och då i form av tilltagande hjärtförstoring och hjärtinsufficiens.
Trypanosomerna kan överleva i blodkomponenter i 14 -21 dygn. Överföring via trombocytenheter finns dokumenterad. Inget fall av Chagas sjukdom efter behandling med fraktionerade plasmaprodukter finns beskrivet. Folkhälsomyndigheten utför analys i de fall tester behövs för godkännande av blodgivare.
Sjukdomen orsakas av ett förändrat protein (prion), som efter en inkubationstid på flera år ger tilltagande neurologisk sjukdom med demensutveckling och dödligt förlopp. Creutzfeldt-Jacobs sjukdom finns i tre olika former: sporadisk, familjär (ärftlig) och iatrogen (överförd vid sjukvård). Sporadisk CJD utgör 85% och har rapporterats från olika delar av världen, även Sverige, med en incidens av 1 fall på 1 miljon människor årligen. Familjär CJD utgör 15% av CJD och i Sverige finns familjer med nedärvd prionsjukdom.
Iatrogen CJD har drabbat ett fåtal patienter som behandlats med tillväxthormon eller gonadotropin tillverkat från hypofysextrakt, dock inga överföringar i Sverige. 1986 upphävdes registreringen i Sverige av tillväxthormon från hypofysextrakt, som då hade givits till 150 - 250 patienter. CJD har även överförts vid transplantation av hård hjärnhinna (dura mater) och i ett par fall vid transplantation av hornhinna.
Inget fall av transfusionsöverförd CJD finns beskrivet någonstans i världen.
Smittämnet för vCJD är ett förändrat protein (prion) och sjukdomen har sannolikt samma genes som BSE (Bovine Spongiform Encephalopathy, ”galna kosjukan”). BSE förekom som en epidemi i Storbritannien på 80- och 90-talet. vCJD anses orsakas av förtäring av produkter från nötkreatur som har burit på det förändrade proteinet. vCJD drabbar yngre personer och har ett mer utdraget förlopp än CJD. I Sverige har inget fall av vCJD inträffat, inte heller något fall av BSE. Enstaka fall av transfusionsöverförd vCJD finns beskrivna i Storbritannien.
Som försiktighetsåtgärd har många länder samt plasmaköpare infört åtgärder för att minska risken för transfusionsöverförd vCJD, fr.a. genom uteslutning av givare som vistats sammanlagt >6 månader i Storbritannien under åren 1980-1996.
Svensk förening för transfusionsmedicin, ”Blodverksamheten i Sverige: omfattning, kvalitet och säkerhet.”
Information om smittrisk i olika länder kan sökas på dessa länkar: - Storbritannien: http://www.transfusionguidelines.org.uk/dsg/gdri/guidelines, - CDC:s hemsida Malaria Information by Country
Svenska infektionsläkarföreningen. ”Rekommendationer för malariaprofylax 2019”
ECDCs uppdaterade information om geografisk förekomst av infektioner med West Nile Virus: http://ecdc.europa.eu/en/healthtopics/west_nile_fever/West-Nile-fever-maps/pages/index.aspx
Socialstyrelsens information om CJD https://www.socialstyrelsen.se/stod-i-arbetet/sallsynta-halsotillstand/creutzfeldt-jakobs-sjukdom/
| SÅLLNINGSTEST för | Infördes | TESTNING enligt gällande krav |
Kommentar |
| Syfilis | 1948-1954 | vid nyanmälan och vid varje blod/plasmagivning |
se fotnot 1 |
| HBsAg | 1970-1972 | vid nyanmälan och vid varje blod/plasmagivning | |
| anti-hiv 1 anti-hiv 1+2 | 1985, maj-sep 1991 | vid nyanmälan och vid varje blod/plasmagivning |
”combotest” |
| Hiv-antigen och anti-hiv 1+2 | krav från 2010 | ||
| anti-CMV | 1985-1986 |
se fotnot 2 |
|
| anti-HBc | 1991 | vid nyanmälan | |
| anti-HCV | 1990-1992 | vid nyanmälan och vid varje blod/plasmagivning |
krav från 1992-01-01 |
| anti-HTLV I+II | 1994, jan-feb | vid nyanmälan |
se fotnot 3 |
1. Från 1989 var testning för syfilis obligatoriskt endast vid nyanmälan. Testet utfördes dock i regel vid varje blodtappning om plasmaköpare krävde det. Obligatoriskt vid varje blodtappning från 2010.
2. Testning för anti-CMV har aldrig varit krav, men anti-CMV negativa blodkomponenter har rekommenderats vid transfusion till patienter med nedsatt immunförsvar. Leukocytreducerade blodkomponenter anses inte överföra CMV.
3. 1994 krav för HTLV I/II vid nyanmälan och varje blod/plasmagivning. Efter bedömning av kostnad-nytta beslöts om test endast vid nyanmälan från 1995-03-01.
Den vanligaste formen av transfusionsöverförd smitta är hudbakterier, sk. mikrobiell kontamination som beskrivs längre ner. Utredning och smittspårning avser här när patient blivit smittad av patogen som ingår i smittskyddslagstiftningen.
Om en patient misstänks ha smittats via blodtransfusion ska patientens smitta bekräftas med minst två oberoende undersökningar. Om ytterligare blodkomponenter finns kvar från samma blodgivning ska dessa omedelbart spåras och spärras i datorsystemet.
De givare, vars blod har givits till patienten, ska snarast spåras och utredas, för den smitta eller sjukdom som patient har. Ny provtagning ska ske och analyser ska utföras med sedvanliga sållningstester och bekräftande tester, inkl PCR när tillämpligt. Om det finns arkiverade, frysförvarade serum- eller plasmaprov från blodtappningstillfället kan de vara av värde. Test på aktuellt smittämne kan då upprepas med olika reagens/tekniker, inklusive med PCR.
Om en givare visar sig vara reaktiv för det aktuella smittämnet ska infektionsklinik informeras och remiss ska utfärdas för fortsatt omhändertagande och behandling. Givaren ska av läkare informeras på tillfredsställande sätt om smittan och ges möjlighet att ställa frågor samt få kontaktuppgifter till den infektionsklinik dit remissen skickas.
Den läkare som är ansvarig för patienten som fått smittan via blodtransfusion, ska informeras av blodcentralens läkare om utredningens resultat. Blodcentralens läkare bör även kontrollera om och när givaren tidigare givit blod och ta ställning till om ytterligare åtgärder är aktuella. I vissa fall av blodsmitta krävs också att tidigare komponenter från samma givare uppspåras enligt regler från Socialstyrelsen, Läkemedelsverket och ev. plasmafraktionerare.
Transfusionssmitta med t.ex. hiv, HBV eller HCV kan inträffa av följande skäl:
Bakterier och, hypotetiskt, även andra mikroorganismer som finns på och i blodgivarens hud, på tappningspersonalens händer eller på blodpåsarnas utsida kan, framförallt vid venpunktion, medfölja blodströmmen och kontaminera påsens innehåll. Vid förvaring finns risk att mikroorganismerna växer ut i sådant antal att de kan ge upphov till sepsis och allvarliga toxiska effekter hos mottagaren.
Risk för livshotande transfusionsassocierad sepsis är störst vid trombocyttransfusion då lagringstemperaturen (20-24oC) medför större risk för bakterietillväxt. De bakterier som orsakar transfusionsöverförd sjukdom är främst grampositiva kocker från hudfloran. Vid mikrobiell kontaminering av hudbakterier är smittspårning inte tillämplig, men händelseanalys ska utföras.
